Skryter kyrkan med sina goda gärningar?

Kyrkans satsning på reklam och information har vuxit långt utöver vad man trodde var möjligt. Visserligen var de gamla predikoturerna dyrbara, men de kompletterades sällan med extra radannonser och än mindre med kampanjer på annonspelare eller bussar. De gamla informatörerna blev snart uppgraderade till kommunikatörer vilket nog fungerade mest som en övertalande definition. Man skulle få intrycket att det handlade om någon slags utbyte när det i de flesta fall gick ut på att tydligare försöka forma och gestalta den positiva bild man önskade att människor (den sk allmänheten) skulle ha av kyrkan.

Med stor beundran har jag sett mängder av uppfinningsrika och ganska festliga annonser och blänkare både i press och på internet. Kreativiteten är det inget fel på. Eller också är det så att den kreativa förmågan övergår och därmed går utöver eller vid sidan om vad en kyrka egentligen är och borde vara.

Det är en svår konst att arbeta för den folkrika kyrkan och önska att människor skall stanna kvar som medlemmar. Betalande medlemmar i första hand tycks det. Möjligen i andra hand aktiva deltagare och i tredje hand möjligen som trons människor. Alla ska med på något sätt och då tycks det räcka att man behåller de formella banden ett passivt och distanserat medlemskap innebär.

Själv har jag fallit i den gropen där jag samsas med en och annan kommunikatör och informatör, förtroendevalda och en massa andra anställda. Mina fall har skett många gånger. Och det utan att vara ledd vid handen av någon med begränsat synsätt. Tio eller femton skäl att vara medlem i kyrkan har jag formulerat i artiklar där jag lovordat allt fint och gott kyrkan åstadkommer. Det har gällt allt ifrån stöd åt ensamma och avsidestagna, till besök på fängelser och häkten, fint ungdomsarbete, olika verksamheter för alla åldrar. Trots att jag själv inte gjort allt det där. Jag harförsökt få kyrkan att inhösta beröm för sina många företräden och goda gärningar (!).

Allt egentligen för att vädja till människor att låta bli att ta steget ut ur medlemsmatrikeln (kyrkotillhörighetsregistret). Tron och gudstjänsten har fått vara med i argumentationen, men eftersom människor inte fylkas kring detta har det blivit styvmoderligt behandlat, lite i skymundan.

Det har slagit mig att det är en ny slags gärningslära när kyrkan basunerar ut alla sina goda gärningar och fina insatser. Inte för att gärningarna ska behaga Gud utan för att de ska tillfredsställa människor. Att göra det goda för att det är ett utflöde av den kärlek från Gud i Kristus man själv och församlingsgemenskapen fått del av behöver inte sättas på reklampelare eller visas för världen. Applåderna och uppskattningen kan även om de ibland är välförtjänta (!) leda bort från evangeliets budskap om frälsning och befrielse. Det är trots allt inte det goda vi tror att vi gör som är vår första kallelse utan att älska Gud först och främst och därefter människor lika mycket som vi älskar oss själva. Hur var det med förträffligheten och att stå i gathörnen för att människor skulle se…?

Det är inte det vi gör som leder människor rätt i livet utan det Kristus har gjort och gör för oss!