Sommartider öppnar för fler restaurangbesök när människor vill känna att de har semester. Besöken brukar vara trevliga, men besökarna behöver känna sig ha rätten (!) att klaga på rätten de fått in om den inte uppfyller rimlig standard. På rak arm (!) kan jag erinra mig åtskilliga maträtter som jag borde att sänt tillbaka med precisa klagomål. Särskilt minns jag en potatisgratäng på Fårö som var delvis torr och delvis fullständigt massakrerad vilket lät oss förstå att den åkt in och ut ur ugnen flera gånger. Smaken var vedervärdig. Och än idag skäms jag att jag klagade så onödigt artigt och återhållet!
Bläddrade i gamla inlägg på stillsam och hittade ett restaurangbesök från 3 oktober 2006, värt att åter lägga ut inför sommarens restaurangbesök...
Servitrisen löser problemet.
Hon har fler bord än de andra. Därför kör flera gäster om oss och får beställa sina kroppkakor långt före oss som redan väntat längre. Ålderspresidenten vid vårt bord pekar ilsket på matgästerna vid närmaste bord och påpekar med osedvanlig kyla i rösten att de där kom minsann efter oss. De oskrivna turordningsreglerna sitter i ryggraden…
Men servitrisen löser problemet. Hon som har grannbordet. Vi lyckas nämligen få kontakt med grannbordets servitris. Vid något besök i köket överförs vår begäran till henne vi väntar på för att åtminstone få diskutera matsedeln. Hon som ansvarar för att vi får mat på bordet dukar på och av andra bord och passar upp på gäster i en annan del av restaurangen. Efter ytterligare en stund joggar hon fram till vårt bord och tar beställningen. Vitsås eller skirat smör, frågar hon uppfordrande och antecknar något i sitt block redan innan någon hunnit svara. Sedan försvinner hon och vi misstänker att det är för alltid.
Vi roar oss med att se de andra gästerna i lugn och ro redan leta efter skattgömman med stekt fläsk i kroppkaka nummer två. Så kommer hon den efterlängtade med salladsfat, bestick och en brödkorg med nybakat bröd och vinddraget får oss att se efter om något fönster står öppet. Vi letar på golvet runt omkring oss för att se om några brödbitar eller salladsblad eventuellt fladdrat sin väg. Här var det fart och fläkt, undslipper sig en av personerna i vårt sällskap. Servitrisen hör inte för hon har redan rusat vidare i livet.
Därefter väntan. De diminutiva bröden och den sorgsna salladen trycker vi i oss – nästan på trots, som om vår utsvultna brådska kunde påskynda nästa led i denna utdragna upplevelse. När de övriga lunchätarna börjar famla efter portmonnäer och plånböcker rusar servitrisen fram till vårt bord med maten. Någon gissar att hon haft en tidigare karriär som kortdistanslöpare.
Skinnet har börjat växa på kroppkakorna. Som tur var är knivarna vassa och har man väl lyckats lägga ett snitt i potatisbullen doftar och smakar det angenämt. Vårt sällskap skall samma afton bese en teaterföreställning: Vi betalar inte, vi betalar inte. När det vatten vi beställt inte kommer upprepar vi titeln gång på gång och gäster som anlänt senare stirrar misstänksamt på oss. Vet vi något de snart ska få reda på? Vid vårt bord funderar vi på om service verkligen ingår i lunchens pris.
Ny väntan. Nu på att få betala. När vi inte tyar längre reser vi på oss och stöter som av en händelse samman med servitrisen som är ute och springer. Vi känner medlidande. Hur står hon ut? Vi är ganska mätta men ännu mer trötta och stressade – hur ska inte hon känna det i en ständig jakt för att komma ikapp?
Här uppenbaras förnyelsen: konkurrensen i restaurangbranschen har förvandlat serverandet av mat till en tävling. Kan vi få betala, säger vi och berömmer oförmodat den goda maten. Man vill ju inte genera någon som springer så bra och så mycket.
