Sekulariseringen tycks avlägsen när samhällets toppar och kyrkans bredd samlas i Uppsaladomen för att ta emot Svenska kyrkans nya ärkebiskop. Där och då kan det se ut så. Men det dröjer inte många vardagar så återvänder kampen om religionens och trons plats och utrymme i Sverige.
Den för några år sedan ganska hätska ateistiska anstormningen mot kyrkan har bedarrat. Nu händer det till och med att den kristna trons positiva sidor kan ges ett erkännande från den kanten. Anmärkningsvärt men inte något tillräckligt tecken för att sluta sig till att sekulariseringen är på reträtt.
Aldrig tillförne har den kristna tron varit så hotad som just nu! Det kan låta som ett dämpat stridsrop bakom tjocka och skyddande kyrkmurar. Eller som en överpessimistisk och negativt reaktionär hållning. Ett slags förgyllning av svunna tider, en idealisering av historien. Men det finns anledning att inte alltför lättvindigt avfärda varningen.
Var och en må pröva sig själv och sin kyrka! Den utspädda tron, urvattnad och uppblandad tränger alltmer undan det trons liv som visar sig genom att kärleken till Gud verkligen uppfyller människor, där lärjungaskapet och efterföljelsen handlar om hängivenhet; allt förstånd, all kraft och förmåga.
Den förlorade dagliga bönen talar sitt tydliga språk. Enstaka exempel på återvunnen tidebön är sällsynta undantag. Bordsbön, morgonbön och aftonbön är en försvinnande vana. Jag brukar fråga en och annan och svaren jag får är inte uppmuntrande... Inte ens bland dem som aktivt tillhör den gudstjänstfirande församlingen.
Den tid och det utrymme som relationen till Gud i Kristus Jesus naggas allt mer. Snart handlar det inte bara om randfenomen utan det knapras mera tydligt på trons kärna i våra liv. Tanken på helgelse, tillväxt och mognad i tron, får stå tillbaka för ett mera statiskt förhållningssätt.
Det moderna livets komplexitet ställer stora krav på insikter och kunskaper inom många områden som tidigare inte var aktuella. På motsvarande sätt växer världen exponentiellt inom många andra områden. Våra hjärnor fylls av annat, våra liv upptas av allehanda bestyr och utrymmet och tiden som tron får späs ut, trängs undan, reduceras!
Ibland har detta kallts den inre sekulariseringen eftersom den drabbar hårt inom kyrkan där inriktningen på och relationen till treenig Gud därmed blir alltmera marginaliserad. Och detta i den familj och det folk som Gud i Skriften kallar sitt. Nu när jag är en vuxen äter jag som ett barn? Är det rimligt att idag är det så vi kan travestera Paulus om trons tillväxt och andlig mognad? Vad hände med källorna av levande vatten?
Inte ens den radikalaste kamp för världens överlevnadsfrågor kommer att vända trenden. Det är när fästet i Gud stärks och befästs som rörelsen utåt kan fungera. En tjänande kyrka blir diakonal och profetisk, finns till för utsatta och drabbade, som ett utflöde av den kärlek vi först fått från Gud.
På Facebook grosserar en budkavel om att varje dag under en vecka nämna tre positiva saker. Det blir rart och trevligt med positivt tänkande. Men vem skulle vilja eller våga berätta tre ting man måste ändra på för att bli mera Kristuslik, en lärjunge, en efterföljare...
Var ska man, vi, jag börja? Varför inte med att återvända till källorna:
Daglig bön
Mer bibelstudium och teologiska samtal
Regelbundet mässfirande
Besöken och deltagandet minskar i våra främsta församlingsgudstjänster. Det går dessutom raskt utför.
