Elever önskar få allt serverat vet inte bättre

Genom åren har många elever tagit kontakt med någon i den lokala församlingen för att de har fått uppgifter i skolan som har med religionskunskap att göra. Stora och svepande linjer har märkts i de frågor man då fått, ofta via mail. Såvida inte eleverna varit tvungna att göra egna intervjuer på plats.

Något jag lagt märke till är att eleverna i högstadiet eller i gymnasiet knappast fått någon vägledning av sina lärare för hur man bör gå till väga. Det kan låta ungefär så här:

Hej, jag heter Tommy. Är du präst?

Hej! Jag heter Lasse Stenström.

Är du präst?

Ja, jag är präst.

I Svenska kyrkan?

Ja, i Svenska kyrkan.

Vi är tre stycken som vill fråga dig om tro och sån’t där.

Ja…?

När kan vi komma?

På fredag kan jag. Om tre dagar. Då passar det bra på förmiddagen.

Men… går det inte idag? Vi kan komma nu.

Hur lång tid behöver ni ha på er för frågorna?

Hur mycket tid behöver vi (mumlande samtal)? 45 minuter räcker nog.

Då kan jag först på fredag.

Men imorgon onsdag. Går det inte då…?

Visst är det viktigt att ställa upp direkt. Att ha tid för det oväntade. Men tiden blir snart inrutad genom gudstjänster och andakter. Genom möten och samtal. Allt tidsbestämt och inbokat. Den som fuskar med förberedelsetiden blir snart påkommen och avslöjad genom ett sämre utfört uppdrag. Så ungdomarna har blivit tvungna att vänta. Vilket ibland resulterat i att det inte blivit någon intervju.

Andra elever tog för givet att de inte behövde förbereda sig själva. De sände ett frågebatteri via e-post. Och bad om ett utförligt svar med detsamma. Då kunde frågorna bli synnerligen vidlyftiga. Mer översiktliga. Somliga lika omfattande som ämnen för doktorsavhandlingar.

När grundades kyrkan och vad har hänt sedan dess?

Vad tror Svenska kyrkan?

Hur skiljer det sig från Katolska kyrkan?

Hur styrs Er kyrka?

Går några i kyrkan?

Kommer man till himlen när man dör?

Vad anser Ni om kvinnor?

Tror Ni på allt i Bibeln och varför?

Att med några korta ord redogöra för Svenska kyrkan historia och väsentliga händelser är en utmaning värd mer än vad man kan komprimera i några korta meningar. Någon utförlig historik lär man sällan ha tid att formulera. Vad Svenska kyrkan tror och jämföra det med vad Romersk Katolska kyrkan tror kan naturligtvis reduceras till oigenkännlighet. Men vill man göra frågan minsta lilla rättvisa blir den omöjliga att besvara per mail. Särskilt som eleverna inte läst något själva om saken, utan räknar med att få ”fakta” levererade så att de kan redovisas i en kortare egen uppsats. Ibland har jag erbjudit svar genom att sända länkar till hemsidor som kan hjälpa eleverna att leta efter delar av svaren själva. Och föreslagit böcker där de kunnat läsa något mera om ämnena.

Ett samtal från lärare till församlingen kunde kanske klarat ut vad som alls vore möjligt och rimligt att få svar på. Men att avhandla tro och bekännelse och skillnaden mellan olika kyrkor på några meningar är knappast realistiskt. Då vore det bättre att inbjuda en representant till skolan för att på plats få försöka säga något meningsfullt om dessa avhandlingsstora ämnen. Men det faller väl på risken att beskyllas för att inte vara tillräckligt opartisk eller neutral. Genast måste man ju bjuda in alla möjliga företrädare för andra religioner. Och då blir det enklare att inte låta någon dyka upp. Syrefattigt blir det förstås. Men beröringsskräcken är inte bara ett fantasifoster. 

Att frågan om kvinnor speglar ämbetsfrågan är självklart. Men man kan också ana att skolan velat veta något om synen på jämlikhet mellan könen, ja rent av om samfundets människosyn. Det kan man gott tala om. Länge!

Så lärare, hör av Er innan Ni sänder ungdomar på en vild jakt efter att få färdigkokta och lättsmälta svar på komplexa och faktiskt oerhört intressanta grundfrågor. Det bästa är när man får direkt kontakt med eleverna. I samtalet kan man ofta upptäcka ett äkta intresse och stor vetgirighet. I mötet kan kontakt och kommunikation uppstå.