De av oss som tyckt om att fira gudstjänster med stöd av Artos Missale har svårt att förstå att Svenska kyrkan skulle ha något att vinna på att dra ett streck över den liturgiska rikedom som där tagit form. Trots några enstaka skönhetsfläckar öser man frimodigt och friskt ur den världsvida kyrkans erfarenhet och visar därmed på flera sätt att Svenska kyrkan, trots tydliga tendenser i andra riktningar, fortfarande är en brokyrka!
Den som beslutar om kyrkans gudstjänst borde fråga sig vad det är man vill öppna för och vad man vill förhindra. Blir svaret att man än mer vill tona ner eller helt enkelt klippa banden till den katolska och anglikanska kristenheten för att istället understryka ett växande samband med protestantiska och reformerta strömningar - i så fall står det illa till. Nyspråket i flera av de föreslagna liturgiska texterna mer än antyder den utvecklingen.
Slagorden om den försonade mångfalden klingar inför det som tycks komma alltmera illa. Tankar om rikedomen i att flera andliga strömningar ska rymmas i kyrkan och erbjuder fler vägar till mötet med Kristus måste få komma till konkreta uttryck. Fromma ord behöver materialiseras. Därför bör handboksarbetet i Svenska kyrkan öppna för de liturgiska vägar Artos Missale berett.
Tiden har kommit för Svenska kyrkan att bejaka och glädjas över den rikedom som kommer till uttryck i åtskilliga församlingar bland annat med hjälp av den spiritualitet Artos Missale företräder. Det är min fasta övertygelse. Svenska kyrkan är tillräckligt stor och omfattande för att, istället för att förbjuda och låsa in i giftskåp, generöst erbjuda församlingar som så önskar att ta tillvara den rikedomen!
