Kyrkans tidning kommer, ganska tunn som vanligt. Insändarna längs bak i publikationen intresserar förstås. Där finns en märklig insändare med rubriken: "Kyrkan lät rätten gå före nåden och skapade sår". Skribent är Jan Bolin som sitter i Kalmar kyrkoråd. Vid läsning av boken Avkragad ställde han sig frågan: var fanns nåden?
Särskild tyngd lägger skribenten vid biskopsmötets brev till ansvarsnämnden med ett antal frågeställningar. Det handlar om agerandets tyngd och varaktighet, om den felande anmält sig själv, om det finns självinsikt och ånger, om man försökt minimera skadeverkningarna osv. Jan Bolin tror att dessa punkter haft stor betydelse för ansvarsnämndens beslut. Så kan det ha varit, eller inte ha varit.
Kyrkoordningen stipulerar att prövningen av en biskop bl.a. ska gälla om biskopen "genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en biskop bör ha". I begreppet anseende ligger inte bara allmänna uppfattningar om biskopen utan där finns frågor gällande tilltro, tillit, förtroende och förmåga att fungerande leda stiftets arbete med främjande och tillsyn samt att kunna fungera i stiftsstyrelsen och domkapitlet.
Skribenten bortser tydligen helt från det unisona misstroende som de gotländska kyrkoherdarna delgav dåvarande biskopen. Att visa nåd när tillit och förtroende helt har brustit på grund av biskopens levnadssätt skulle sända egendomliga signaler. Lev som du vill det spelar ingen större roll, vi förstår, visar nåd och struntar i regler och bestämmelser? Är det så det ska vara? För en eller för alla?
§ § § § § § Nåd och förlåtelse är i grunden något gudomligt och även en mellanmänsklig möjlighet. Det är på dessa plan vi kan möta både nåd, förlåtelse och förståelse. Regelverken kan inte slumpmässigt upphävas när någon tänker och tycker att det är för strängt - utan de ska efterlevas. Den nåd och förlåtelse som där finns handlar om att så småningom få sitt ärende prövat på nytt och då eventuellt återfå möjlighet att utöva vigningstjänsten åtminstone som präst (ett domkapitelsbeslut).
Svenska kyrkans biskopar är stiftsbiskopar, med något undantag. Vi har t.ex. haft några biskopar som vigts på missionsfälten men då också som stiftsbiskopar i utlandet. När en biskop avkragats och förlorat stift, kräkla och biskopsämbete blir det märkligt att åter insättas för att bli en fristående biskop (ett ansvarsnämndens beslut).
I allt detta finns naturligtvis människor som drabbas och som behöver få tid, lugn och ro att bearbeta det som hänt. Boken Avkragad förde upp allt till ytan igen och lär bli rejält omskriven och intensivt debatterad. När det lagt sig kanske nya vägar framåt för alla inblandade öppnar sig...
