Att utkräva ansvar visar sig igen betyda att den högste chefen bör avgå. Det blev fallet för Secret Service chefen Kimberley Cheatle som efter attentatet mot Donald Trump fick stå till svars för folkets på fältet misstag. Kritikstormen fällde henne.
I Sverige händer det inte så ofta även om kritikstormar fortfarande gärna utmynnar i avgångskrav mot ministrar eller myndighetschefer. Längre ner i statliga, regionala och kommunala hierarkier krävs det näst intill brottslighet för att någon, ansvarig högsta chef eller lägre tjänstemän, ska lyfta sin hatt och gå vidare någon annan stans.
På våra breddgrader har utvecklats ett system där någon som brister i ansvar, förmåga eller ledarskap blir rikligt belönad genom saftiga avgångsvederlag. I flera fall har det betytt att man ganska snart blivit anställd på nytt i liknande sammanhang. I Svenska kyrkan är de godtrogna politikerna sällan så framsynta att man skriver in en minskning, eller ett upphörande av avgångsvederlaget, om och när vederbörande får en ny tjänst. Därmed kan de utköpta i många fall bli dubbelt ersatta. Så berikar man sig på det gemensammas bekostnad. Illa!
Fenomenet gällande kyrkoherdar berördes av Johan Blix i en debattartikel i Kyrkans tidning (15/5 2020). Han skrev då: "Varför förekommer utköpen, av framför allt kyrkoherdar? Varför blir de inte i stället uppsagda? Svaret är att det kan vara svårt att bevisa att det föreligger saklig grund för uppsägning och att en process i Arbetsdomstolen kan dra ut länge på tiden, det kostar pengar och mental kraft. Och så förstås detta att den enskilda församlingen är arbetsgivare och att det oftast inte finns möjlighet till omplacering i församlingen."
Att stå till svars och att ta ansvar behöver inte vara samma sak. Men att ta sitt ansvar borde innebära att människor rakryggat medger när något blev fel och gick galet, inte blev som det var tänkt, och tar konsekvenserna av agerandet eller underlåtenheten.
Det påminner mig om att i Katolska kyrkan bekänner man i sin syndabekännelse även sin underlåtenhet. Vi i Svenska kyrkan tycks ha svårt att erkänna att det vi inte gjort, låtit bli eller glömt, kunnat drabba medmänniskor och oss själva. Varför underlåter vi att bekänna det?