Tvivlande präst och tro

Fader Jonatan heter en av de mer populära bloggarna - en ung präst i Trångsund. Han skriver om sin brist på tro på mirakel. Ja brist, han tror helt enkelt inte på dem. Det fick mig att kommentera hans blogg på följande sätt: Även med en historisk-kritisk bibelsyn kan man tro på under. Mirakler låter mer magiskt. Men naturligtvis ska kristna inte säga nej till, utan ta emot, det livets överflöd som ibland kan komma någon till del som obegripligt tillfrisknande, kraft i outhärdliga motgångar, livslust i svår kris - sådant som Jesus gjorde med människor. Tron på under behöver, tvärt emot vad Du Jonatan tycks mena, utökas betydligt - inte begränsas.

För med fundamentalistens konsekvenssyn borde undret egentligen bli begränsat till spetälska, andebesatta, blodsjuka, blinda och möjligen några till. Och så tänker inte många i kyrkan. Guds under med oss är betydligt större och mer omfattande! Utan att värdera en kollegas tro kan man säga att tron inte bara är hans. Tala om privatisering om det enda intressanta blir vad den enskilde prästen eller personen tycker. Kyrkans tro är det som skall bära Guds folk och församling, eller hur...!

Han svarade prompt:

Hej Lars!

Tack för dina synpunkter.

Jodå, man kan säkert förena en historisk-kritisk bibelsyn med något slags undertro – det beror väl också på hur man definierar ”under” och ”mirakler”.
Och faktum är, att det du säger som ett argument MOT mig är precis det jag är ute efter: tron på under måste expandera. Blödande ikoner, svävande munkar, folk som i extas slänger sina kryckor, foton på luddiga ljus som påstås vara jungfru Maria, mystiska brev som plötsligt levererar en massa pengar – det är inte ”underverk” eller ”tecken” från Gud: det är inte riktiga ”under” utan utslag av magi, vidskepelse, övertro, hysteri och bedrägeri. Jag tycker personligen att det är genant hur kristna över hela världen – kanske inte så många i vårt land – framhäver den här magin och vidskepelsen som något slags Gudsbevis och jag blir beklämd när jag hör eller läser om dessa kvackare som i Guds namn lurar av folk deras pengar i utbyte mot påstådd helbrägdagörelse.

När en människa blir hel inombords kan hennes kropp också läka; jag är mer än väl bekant med psykosomatik. Perspektivet måste vidgas: det finns ett samband mellan helhet och helande – men inte så som det traditionellt förståtts som ”övernaturlig kraft” som nedkallas från en extern kraftkälla med bön genom ett religiöst medium (en präst/pastor, mirakelgörare, helig relik eller dylikt). Bönen kan ha sin roll i ett sådant helande, men det är faktiskt inte ”mirakulöst” eller ”övernaturligt” och det bevisar inga dogmer eller uppenbarade sanningar – även en Vodoo-doktor kan ju uppenbarligen prestera helande.

Jag har ju själv upplevt ett fullständigt oväntat ”överfall av glädje” (jfr C.S Lewis) i en svår livskris: jag gick och blev kristen på kuppen! När människor på botten av sig själva hittar Gud och där finner helhet och kanske rentav helande, när någon i mörkret plötsligt hittar ljuset från Kristus och livet vänder – visst kan jag kalla det under, eller rent av mirakel. Men det är något annat än de futtigheter som presenteras som mirakel av frifräsande karismatiker. Det är inget ”övernaturligt” med svepeduken i Turin, de blödande Madonnabilderna, Januarius blod, Pingstkyrkornas tungotal och profetior eller visionerna i Medjugorje. I bästa fall är de människor som tror på dessa mirakel välmenande – men det är synnerligen mänskliga fenomen (i vissa fall rent bedrägeri, i andra fall mytomani, i en del fall missförstånd eller synnerligen fantasifulla övertolkningar osv, osv) som ligger bakom dem. Att påstå att de är något slags bevis för Guds makt och den kristna trons sanning är i vilket fall dumheter.

Nu har jag inte skrivit något om de bibliska miraklen ännu – jag slipar fortfarande på tankegångarna där… Men Bibeln är proppfull av ”mirakler” av det slag som är vanligt förekommande idag. Jag ser inga skäl att tro att dessa mirakler skulle ha varit ”verkliga” medan bluffmakeriet och vidskepligheterna idag är ”falska”. Sedan finns det en del ”häftigare” mirakler i Bibeln som inte har särskilt många paralleller till händelser i vår tid... Jag ska som sagt återvända till det. Hur som haver ser jag sådana tuffa saker som att ett lik blev levande när det slängdes ner i profeten Elias grav eller att Guds ängel steg ner och dräpte hundratusentals assyrier eller att Jesus fick ett par firrar och bröd att räcka till flera tusen människor att äta som icke-historiska händelser. Dessa ting har inte skett. Berättelserna är fyllda av symboliska djup – ”tecken”, om man så vill: men det är symbolerna och budskapet som har format berättelserna.

Bra! F. Jonatan tar saken på allvar - även om han inte förmår tro på det som går utöver sådant vi kan mäta, väga och ta på. Tråkigt och inskränkt. Världen är långt större än våra rationella idéer. Och mycket mer otroligt sker än vi kan förklara. Det är kyrkans tro! Även om enskilda präster tvivlar mer än nödvändigt.

Däremot vill inte jag hänga upp min tro på utfästelser om under och mirakler. Skulle de utebli när vi önskar dem har vi egentligen avbeställt tron. Så kan man inte utelämna tron till rationalitetens godtycke. Vi förfogar nämligen inte över Gud och Guds verk med och bland oss människor.

Vill vi inte veta av det Gud gör slipper vi. Men varför begränsa oss redan från början när vi istället kan öppna vår världsbild och öka vår perception för det gudomliga, för Guds mysteriösa närvaro i vår värld? Så mycket gott, så stor nåd finns beredd!

Diskussionen går vidare...

Andra bloggar om: Fader Jonatan, Tvivel, Tro, Bibeln, Under, Mirakler