Förförelsekonsterna inom politiken har ibland nått megalomaniska
höjder. Särskilt när en ledare tror sig vara svaret på alla frågor. Många har
låtit sig bedåras och föras bakom ljuset av sådana ”starka” personer.
Förtrollade av locktonerna om att nu ska allting bli bättre. Exempel finns inte
bara inom politiken. Det händer ibland att religiösa ledare träder fram med
orimliga anspråk på att vara utvalda budbärare och profeter. De låter gärna
anhängarna tro att de äger svar på alla livets frågor.
Ingen känner problemen bättre än jag gör, därför ar det
endast jag som kan lösa dem. I alone, sa Donald Trump. Längtan efter svart-vita
lösningar och förenklade budskap håller på att förstöra den sammanhållning som
behövs för att ett samhälle ska fungera. Att han lyckades slå ut hela kopplet
av traditionella republikanska politiker med sin populism och sitt förakt för sanning.
Han tror sig kunna fixa alla problem i USA bara man förbjuder invandring,
bygger en mur mot Mexiko och ser till att det blir lag och ordning. Allt
eftersom har respekten för motståndare totalt försvunnit. Förakt och
nedsättande omdömen är receptet att nå framgång.
New York Times och WashingtonPost har de senaste månaderna skrivit spaltmil om detta. Donald Trump har ändå kommit
undan. Han har sluppit förklara hur det han säger ska omsättas i praktisk
politik. Han har ju inte svarat på sådan frågor. Han redovisar inte med vilka
metoder, lagar och förordningar som han ska kunna ordna upp intrikata och
komplexa samhällsproblem.
Det är som en råttfångare från Hammeln blivit presidentkandidat
och bedårar republikanska väljare med sina konster. Trumpismen kan komma att föröda tilltron till USA som världens ledande demokrati. Var ska detta sluta?
