Nödlögnen och osanning kommer alldeles för ofta till
användning i Svenska kyrkan. Det kan gälla referensgivning när man framställer
någon som sökt en tjänst i förskönande dager. Hellre hitta på och bli av med en
anställd än behålla en som man inte vill ha? Det kan gälla beskrivningen av en
församling fantastiska insatser för att få behålla fler kyrkotillhöriga och
slippa förlora sitt ekonomiska underlag? Det kan handla om hur smidigt och fint
organisationen fungerar när alla vet att man konstant strider och bråkar? Det
kan gälla de sätt på vilka man gör sig av med anställda?
Ingen kan väl till exempel tro att det är sant att inga
misshälligheter och konflikter finns i mastodontpastoratet Malmö? Inte heller
kan väl någon tro att ett sådant storpastorat verkligen gillar sin kyrkoherde
som utvecklare, men när det kommer till förvaltning och konsolidering så tycker
man det är välanvända pengar att betala 23 månadslöner (nästan 2 miljoner
kronor) för att den avpolletterade kyrkoherden ska göra – ingenting!
När företrädare för Svenska kyrkan ljuger offentligt ökar
utträdena. Och när man betalar fantasisummor för att bli av med präster man
inte längre vill ha förbrukas det lilla förtroende som funnits kvar. Möjligen
kan det vara partipolitiska reflexer när man ljuger för att få en organisation
att framstå i bättre dager än den förtjänar. Förr eller senare kommer sanningen
– den som ska göra oss fria – fram. Då får de som farit med osanning stå där
med skammen.
Kyrkans tidning har ännu inte avslöjat vad som ligger bakom
detta utköp av ännu en kyrkoherde. Att de har en moralisk och journalistisk plikt
att knäcka den historien är självklart. Lika självklart som att man borde gå
till botten med vad som skett och sker i Visby trots att man tillsammans med domkyrkoförsamlingen
är medarrangör för en årlig konferens. Det är inte påhitten, förskönande
omskrivningar, eufemismer och ljugeri som ger frihet!
