Religion och politik hör inte ihop, utbrister chefredaktören Jackie Jakubowski för Judisk krönika ut i en artikel på ledarsidan Nerikes Allehanda den 4/1 2008. Jag kan bara beklaga att NA:s webbupplaga saknar intresse för papperstidningens debattartiklar och inte återger dem. Därmed blir webbtidningen ointressant ur mer seriös debattsynpunkt. Nåväl, Jakubowski tycker sig ha sett en allt mer aggressiv religiös militans på frammarsch samtidigt som politiskt engagemang är på reträtt och politiska ideologier uppträder i kvasireligiös förpackning.
Chefredaktör Jakubowski skriver om den messianism som kännetecknar totalitära rörelser och ideologier. Messianismen drömmer om ett himmelrike på jorden, ett idealt och i de flestas ögon ett utopiskt samhälle. Jackie Jakubowski nämner och exemplifierar naturligtvis med islamismen, men undviker, naturligt nog (?) att diskutera dess judiska motsvarighet. Trots denna hans enögdhet har han intressanta poänger. Så noterar han till exempel att den typ av totalitarism, som innebär ett helgande av politiken, har fyllt det tomrum som sekulariseringen skapat!
Jag menar att det fenomenet har gjort att politiska partier, trots allt färre anhängare, mycket ofta ser sig som ägare av lösningarna på alla slags samhällsproblem, som de vilka besitter störst insikt och medvetande, de som har tillgång till sanningen. Uppenbarligen är det så att politik bär många drag av religion liksom religion av politik, konstaterar Jakubowski.
Jakubowski skriver: Det är också ett faktum som få kan förneka att de värsta uttrycken för den totalitära människosynen har alltid kunnat samexistera med både utövarna av och de högsta företrädarna för de olika religionerna. Så är det förvisso – men är det något märkvärdigt? Liksom alla slags företag och varuproducenter försökt överleva under totalitära regimer så har även olika folkrörelser och ideologier slagit vakt om sitt eget fortbestånd. Denna överlevnadsinstinkt har idrotten, välgörenhetsorganisationer, vetenskap, musik och de flesta andra av människans intellektuella och kulturella verksamheter. Finns det överhuvud taget någon rörelse som inte samexisterat? Somliga helt utan och andra med mer eller mindre drag av oppositionsrörelse?
Jakubowski gör en poäng av religionernas anpassning till totalitära regimer som vore den något unikt. Den är högst naturlig och mänsklig och är alltså inte ett särdrag hos religionen. Samtidigt visar många kyrkor upp starka tendenser till motstånd istället för underkastelse. Jakubowskis slutsats att religion och politik inte hör ihop och att de bör utövas så långt ifrån varandra är en alltigenom idealistisk konstruktion. Han tror att samhället och dess medborgare mår bäst av denna åtskillnad.
Men tar man totalitära regimer och ideologier som exempel ger det ingen ledtråd för hur man ska se på religion och politik i våra västliga demokratier. Partipolitiken bör förvisso inte blandas in i religionernas ledningsfunktioner – men religion kan inte utövas utan politiska dimensioner eller inverkan på ett samhälles politiska liv. Tror Jakubowski att det är möjligt är det för att hans ansats är teoretisk och inte den religiösa praktikerns.
Den politiska och religiösa extremismen är visserligen en faktor av betydelse i vår värld – men omfattas av ytterligt små minoriteter. Det stora problemet är inte att religion och politik överlappar varandra, det kan man också göra i försvaret av demokrati och människovärde, utan att kunskap och insikt om hur värden och värderingar utvecklas och befästs är outvecklad och rudimentär. Hur vi från politiska och religiösa utgångspunkter bemöter, eller ignorerar, fanatismen och extremismen – det är den springande punkten. Den gemensamma kampen är knappt påbörjad i vårt samhälle...
