Studentvagnarna rullar förbi. Musiken är öronbedövande. Stackars människor som ska gå ut i livet dagen efter och lomhörda! Och dagen efter med tanke på den mängd flaskor och burkar som svingas. Skälet kan väl knappast vara att studenterna behöver bedöva sig för att stå ut med att klafsa runt en hel dag med jättenappar och slokande liljekonvaljer hängande runt halsen i blågula band?
Berusningen är förvisso stor redan innan drogerna (vin, sprit, öl, cider mm) hälls i. Då blir de nybakade (?) studenterna dubbelt vimsiga i mössan. Glädjen över den egna förträffligheten är en beståndsdel av att ta studenten. Så tillvida är det ingen stor skillnad mellan 60-talet och det nya årtusendets första 10-tal. 3-4 år på gymnasiet var då som nu en oändlig tidsrymd och när man passerat genom alla klasserna och blivit färdig (!) blir man omåttligt glad. Numera mera lössläppt övernöjd än förr, tänker jag trots allt.
Men av vagnar och talkörer att döma har könsord och svordomar erövrat en större del av examensvokabulären. Men vad man vrålar i euforisk yra är inte samma sak som det man säger när man möter och hälsar sina äldre släktingar och föräldrarnas bekanta.
Fy f-n vad jag är bra, besvaras i Närke tålmodigt med ett enkelt: idag, ja! Är det den berömda jantelagen? Ja´nte vet jag. Men uppfattar jag dialogen rätt handlar den om en ganska bekymrad tolerans med oro för morgondagens risk för kraschlandning i den för unga människor ganska hårda tillvaron.
