Jonas Jonsons stora och imponerande bok om Nathan Söderblom är en synnerligen intressant biografi över en av Svenska kyrkans "hjältar" i modern tid. "Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst" lyder den långa titeln på denna Verbumbok. Jonas Jonson blandar en del egen källforskning med annat material som han på ett förtjänstfullt encyklopediskt sätt lånat ur Söderblomsforskningen.
Denna Jonas Jonsons litterära framställning av Nathan Söderbloms liv och gärning (här kan man verkligen tala om gärning) är lättillgänglig, underhållande och upplysande. Här och där märker man sparsamt författarens egna åsikter om sitt ämne. Det hade varit värdefullt om man hade fått mer av författarens analys av styrkor och svagheter i Söderbloms tänkande. Nu får man istället generöst ta del av detaljerade redogörelser för Söderbloms ibland ganska snåriga resonemang.
Varför skrev Jonas Jonson denna bok? En fråga att ställa sig inför varje bok man läser. Finns det en speciell drivkraft, en anledning eller flera olika motiv som kan kasta ljus över läsningen? Här blir det till att gissa. Jonsons uppmärksammade bok Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman var färdigskriven. Den gav säkert redan den många inblickar i Söderbloms liv och leverne. Läslusten och skrivivern fanns kvar hos biskop Jonas. Han blev därtill också uppmanad och uppmuntrad av andra. Dessutom är Jonson inte alldeles olik Söderblom i sin internationella inriktning och sitt brinnande och framgångsrika ekumeniska engagemang.
Jonas Jonson ger genom boken ett bidrag till historieskrivningen kring den ekumeniska rörelsens födelse och den särskilda betydelse den Svenska kyrkan genom Nathan Söderblom fick. Alldeles tydligt är att Life and Work blev ett bestående och unikt bidrag till den ekumeniska rörelsen och förebådade bildandet av Kyrkornas Världsråd.
För sentida läsare är det främlingskap biskopskollegiet och kyrkoledningen uppvisar gentemot Söderbloms planer egendomligt och svårt att riktigt förstå. Med stor skicklighet och mycket medvetet använder Söderblom lekmännen i kyrkan, som samlas till kyrkliga möten, för att få uppslutning kring fredsarbetet och närmandet mellan kyrkorna. Om detta hade det varit intressant att veta mer. Hur djup blev egentligen klyftan mellan Söderblom och de övriga biskoparna? På vilka sätt kunde den yttra sig i kyrkans liv och i kyrkomötena? Och hur kan det komma sig att hela det arbete som ledde fram till Stockholmsmötet 1925 egentligen var ett projekt som stöddes mest av privata sponsorer och inte finansierades av Svenska kyrkan?
Biografin blir en hyllning till Söderblom som trots det visst inte framställs som en problemfri genomgod personlighet. Söderbloms maniska drag framhävs, förmodligen var han bipolär, Jonson konstaterar i alla fall att han hade bipolära drag, genom ett arbetsschema och tempo som ter sig osannolikt. Till och med när han är som sjukast, med allvarliga hjärtproblem, sätter han inte stopp. Ett samtal om ett arbete i Polen tar bara en kort paus, när Söderblom hämtar andan, och så fortsätter det med Söderblom i sängläge. Imponerande är också hans beläsenhet och extraordinära språkkunskaper. Ständigt nyfiken och hungriga som han var på utvidgat vetande.
Något som är svårt att förstå och som boken inte riktigt ger klarhet i, är hur Söderblom egentligen förhöll sig till biskopsämbetet. Att han värderade det högt står klart, men vad är bärande i denna hans värdering? Hur såg hans ämbetsteologi egentligen ut? Särskilt som han själv behandlar sitt ärkebiskopsämbete instrumentellt för sina egna många idéer och projekt.
Kunde det vara så att betoningen på biskopsämbetet var strategiskt som ett led i de ekumeniska strävandena? Förutan biskopsämbetet som betonat och understruket och med apostolisk succession som en förutsättning kunde knappast någon verklig ekumenisk framgång vinnas. Särskilt inte i förhållande till den Anglikanska gemenskapen men än mindre vad gäller relationerna till andra successionens kyrkor.
Söderblom är liberalteolog och det hade varit intressant att få en inblick i hur det återverkade i synen på de klassiska trosdogmerna. Uppenbart sågs han länge som kättersk av Finlands ärkebiskop. Även inom Svenska kyrkan fanns reaktioner på hans moderna hållning. Särskilt öppenheten för andra religioner och för den religiösa erfarenheten de representerade kunde väcka gensägelse och tvivel på vad han egentligen stod för.
Många läser inte böcker som vetter mot teologi eller kyrkohistoria. Här är i alla fall en bok som alla kyrkligt intresserade och kan ha glädje av att läsa. Läsupplevelsen är betydande eftersom språket är så varierat och rikt. Jonsons Söderblomsbok kastar ljus över en del av den svenska kyrkohistorien som många av oss bara hundra år senare endast har rudimentära aningar om. Jag för min del läser gärna ännu mer av Jonas Jonson!
Läs Jonas Jonsons understreckare om Nathan Söderblom i SvD.
