För den reformatoriska
rörelsen var sammanblandningen mellan kyrklig och världslig makt en styggelse. Olaus
Petri förebrådde den medeltida kyrkan därför att påvar och biskopar hade
undandragit sig den världsliga överheten och själva uppträdde som herrar med
världslig makt.
I den Augsburgska bekännelsens
artikel 28 finns det synpunkter på hur det andliga och det världsliga regementet
skall hållas isär. Inte för att så många idag bryr sig om vad bekännelserna
hävdar, men det kan vara bra att känna till i våra dagar när politiska
organisationer har stor makt i det andliga regementet:
Den andliga och den världsliga makten böra fördenskull icke
sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och
förvalta sakramenten. Den skall icke giva sig in på främmande uppgifter, icke
förfoga över kungakronor, icke upphäva överhetens lagar, icke fritaga från
lagstadgad lydnad, icke lägga hinder i vägen för domar, som röra världsliga
ordningar eller avtal, icke föreskriva överheten regler angående
samhällsskicket, såsom Kristus säger: Mitt rike är icke av denna världen.
Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder? Paulus säger
även i Fil. 3: Vi hava vårt medborgarskap i himmelen…
|
|
På detta sätt skilja de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuda
även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna, att båda äro en Guds
gåva och välgärning.
|
Dessvärre ledde reformationen till ett furstligt styre av kyrkan på många platser, särskilt i norra Europa. Pendeln svängde alltför långt åt andra hållet. Den världsliga överhetens makt över kyrkan har följt nationalkyrkorna i Norden. Idag är det inte furstarna som styr utan politiken. Om kyrkovalet i september ska
kunna ändra på maktbalansen i kyrkan är den rimliga vägen att gå att hävda att
de politiska organisationer som är med och stiftar lagar och bestämmer i
samhället och om dess organisation och villkor, dvs i det världsliga, inte
samtidigt ska ha makt i kyrkan. Att partierna har svårt att erkänna det i en
tid när gränslinjerna mot kristen tro, det konfessionella, dras allt hårdare
borde mer än uppröra på ömse håll!
