Värdslig makt i kyrkan

För den reformatoriska rörelsen var sammanblandningen mellan kyrklig och världslig makt en styggelse. Olaus Petri förebrådde den medeltida kyrkan därför att påvar och biskopar hade undandragit sig den världsliga överheten och själva uppträdde som herrar med världslig makt.

I den Augsburgska bekännelsens artikel 28 finns det synpunkter på hur det andliga och det världsliga regementet skall hållas isär. Inte för att så många idag bryr sig om vad bekännelserna hävdar, men det kan vara bra att känna till i våra dagar när politiska organisationer har stor makt i det andliga regementet:

Den andliga och den världsliga makten böra fördenskull icke sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall icke giva sig in på främmande uppgifter, icke förfoga över kungakronor, icke upphäva överhetens lagar, icke fritaga från lagstadgad lydnad, icke lägga hinder i vägen för domar, som röra världsliga ordningar eller avtal, icke föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom Kristus säger: Mitt rike är icke av denna världen. Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder? Paulus säger även i Fil. 3: Vi hava vårt medborgarskap i himmelen…

På detta sätt skilja de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuda även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna, att båda äro en Guds gåva och välgärning.

Dessvärre ledde reformationen till ett furstligt styre av kyrkan på många platser, särskilt i norra Europa. Pendeln svängde alltför långt åt andra hållet. Den världsliga överhetens makt över kyrkan har följt nationalkyrkorna i Norden. Idag är det inte furstarna som styr utan politiken. Om kyrkovalet i september ska kunna ändra på maktbalansen i kyrkan är den rimliga vägen att gå att hävda att de politiska organisationer som är med och stiftar lagar och bestämmer i samhället och om dess organisation och villkor, dvs i det världsliga, inte samtidigt ska ha makt i kyrkan. Att partierna har svårt att erkänna det i en tid när gränslinjerna mot kristen tro, det konfessionella, dras allt hårdare borde mer än uppröra på ömse håll!