Åt skogen med skogen som katedral

Naturmorgon blir ibland flummigt över hövan. Två dagar i rad (eftersom även reprisen avhördes) fick jag höra talas om "skogens katedral". Det var någon som talade lyriskt om skogens helighet. Som därtill påstod att katedraler var inspirerade av skogen och liksom en avbild av skogen. Marianna Agetorp berättade om sin skogskatedral.

Att katedralerna, dvs stiftskyrkorna där biskopen har sin kateder, skulle ha skogen som förebild är ett misstag. Gissningsvis har man sett stora kyrkor med stora pelare som liknar trädstammar med knoppar på pelare och blommor och blad uppe i valven, ungefär som ett grenverk. Den heliga vägen, via sacra, är en mer träffande beskrivning av vandringen från dopets inträde i trons kyrka fram till altaret och mötet med det himmelska.

Det är gotiken som gör de stora kyrkorna möjliga, smäckra och högresta med plats för väldiga fönster. Dessförinnan var de romanska kyrkorna mindre och mer kompakta. Den tidiga basilikan, den stora samlingssalen, var ett förkyrkligande av kejsarens mötesplats och ceremoniella rum.

Respekt för det heliga är ofta intresseväckande. Reportern uppfattade att det som påstods gränsade till en trosövertygelse och frågade om det var religion. Agetorp avvisade det eftersom religion är något där andra bestämt vad man ska tro. Att hon själv ville "skapa riter" antyder att det handlar om ett religiöst förhållningssätt med skogen som inspiration.

Varifrån kommer tanken att det egna är bättre än det som fler omfattat över tid och rum? Varför är driften att själv konstruera och uppfinna sin egen livsåskådning så stark att man överger den kristna tron? Varför förkastas det som uppenbarats genom Skriften och som generationer byggt och erfarit och med avlagringar från nya sekler i tradition och andligt liv fört vidare?

Överfört till andra områden så kunde det betyda att man inte går till läkare för andra har kommit på sjukdomars orsaker och möjliga behandlingar. Man vill kanske inte ha kläder av tyg som andra vävt och som sedan sytts eftersom de är bättre att hitta på egna sätt att tillverka något att skyla kroppen med mot väder och vind? Sådant hörs inte alls , utan det brukar gälla övertygelser om livets uppkomst och om existens och mening, normer och tro.

Mytologiseringen av skogen kan leda mycket vilse. Visst kan man känna sig uppfriskad av syremättad luft, av vindens sus i grenar och bladverk och det vidunderliga i naturen. Men den är inte bara god , vacker och skön utan plats även för obarmhärtig jakt, död och förruttnelse. Övertro på skogen som läkande miljö kan leda till att beprövad erfarenhet kastas ut och ersätts av hemmasnickrade föreställningarna. Som säkert har varit i säck innan de kom i påse...

Föreställningar om att man inte ska tro som andra möter man som präst ganska ofta. Tron på någon eller något. Man tager vad man haver och snickrar fritt. Stenar, fjädrar, träd, allt kan verka besjälat och tros skänka mening och ge viss struktur åt en kaotisk tillvaro. Många säger sig ju hellre tillbringa en timme i skogen ön delta i en högmässa. Där finner de det gudomliga, det heliga, säger de. Naturromantisk spekulation kunde det kallas. New age. Som om det uteslutande handlade om den enskildes individuella och personliga religiösa upplevelser och känslor. Tro och kyrka handlar om församlingens möte med den uppståndne, om gemenskap och ömsesidigt stöd i tro och liv och inte om maximerad känsla!

Kunde idén om skogen som katedral vara spridd i vida kretsar? Vid en enkel sökning fann jag att någon i Folkbladet hade skrivit så här:

Skogen vi har bakom huset är så majestätisk och vacker. En slags katedral.
Jag har stor förståelse för varför vissa människor hellre går ut i skogen, än besöker en kyrka.
Kyrkan har somligt på sitt samvete, medan skogen är så gott som oskyldig.Går du in i en skog finns det ingen som säger att ”här får du inte vara” eller ”här passar du inte in”. Alla är välkomna i skogen och vi skall dessutom vara glada och tacksamma för vår allemansrätt. 

Vidare upptäckte jag under letandet att själva Sigtunastiftelsen haft en helg med museet i Sigtuna om träd och skog där man också tagit upp föreställningen om skogen som katedral (sept 2016).

I Smålänningen 17/6 stod följande att läsa:
– Jag vill locka ut människorna i skogen, sa Marianna Agetorp, poet och skogsägare och skapare av den så kallade Skogskatedralen i Stensjöäng i Häradsbäck.
I Skogskatedralen har hon ordnat ett område som är tänkt som vederkvickelse, konstnärliga upplevelser, må bra-stunder och totalupplevelser. Där har varit konserter, konstutställningar, människor har gift sig där och nu har det också varit en begravningsceremoni.

Mer välmående

– Varje skog är egentligen en katedral. Om man är bekymrad kan man gå till en psykolog eller präst för att läka såren - eller till skogen, sa hon.
– Jag har alltid känt mig mer välmående när jag har varit i skogen än när jag gick dit.