Kristofobin revisited

Cordelia Edvardson behandlar idag Kristofobin i sin kolumn i Svenskan! En Bibelläsare kan väcka kristofoberna har hennes kolumn som rubrik. Värt att läsa för dem som tyckt att kristendomen borde förpassas in i giftskåpet. Värt att tänka över för dem som menat att talet om religions- och Kristofobi är för starkt.

Edvardson: Den debatt som i veckor har rasat på Sydsvenskans utmärkta kultursidor gäller nu inte lämpligheten av en troende muslim som nyutnämnd rektor för Lunds universitet. Bort det! De som vildsint protesterar mot rektorsutnämningen av Per Eriksson är förvisso inte främlingsfientliga rasister – däremot kan de med rätta kallas för ”kristofober” – som någon uttryckte det. Hör och häpna: det har avslöjats att Eriksson så att säga levde ett dubbelliv. Bakom hans framgångsrika karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden dolde sig en bekännande kristen. Enligt egen bekännelse var han tidigare pingstvän, men tillhör numera en annan frikyrklig församling. Till råga på allt brukar han läsa Bibeln på kvällarna. Kan det bli värre?

Att kristen tro fått antagonismen att vakna beror nog inte mest på tron utan mer på den ateistiska bokflod som förra året svepte in även i vårt land. Det gav råg i ryggen för dem som tyckte att det som hotar mänsklighetens överlevnad mest är religion och tro. Och vi idiotiska dumskallar som när en sådan tro borde avstå från att ha politiska uppdrag eller arbeten som kräver intelligens och vetenskaplig ackuratess och mental espri.

Cordelia Edvardson kan bli smått vass också: För kristofoberna gäller nämligen den omvända bevisbördan: ingen bekännande kristen, och absolut ingen som tillhör frikyrkan, är oskyldig så länge han inte har bevisat motsatsen. Kristofoberna tycks leva i lycklig okunskap om alla de djupt troende (katolska) lekmän, präster och munkar som har varit med om att lägga hörnstenarna för vår moderna vetenskapliga världsbild.

Varför citerar jag nu denna kolumn så utförligt? För att den säger det jag önskade att jag själv hade sagt? Jomenvisst. Men även därför att den ser det jag och andra också tycker oss ha sett. Den omotiverade rädslan och skräcken (fobin) för religion bör bli lite tillbucklad och ifrågasatt. Dess argument är nämligen skeva och illa underbygda.

Reinfeldt fixar teologin

Göran Hägglund skriver idag i Svenska dagbladet uppgivet (?) om försöken att inom Alliansen hitta en framkomlig väg beträffande samkönade äktenskap. Han hävdar: Kristdemokraternas mål har dock varit att bevara äktenskapets innebörd så som den sett ut i hundratals år. Detta av respekt för den del av civila samhället som introducerat äktenskapet som samhällsinstitution, det vill säga de religiösa samfunden.

För dem och många enskilda personer har äktenskapet en filosofisk eller religiös innebörd och har haft så under väldigt lång tid. Dessa är värda samma respekt som de som tycker att dagens ordning är diskriminerande.

Nu när kyrkan är skild från staten, skulle det kunna vara ett alternativ att skilja äktenskapsbegreppet från staten – det vill säga att ge tillbaka begreppet till civila samhället, ett civilt samhälle som i dag dessutom berikats med fler religiösa grupper, men som delar de kristna samfundens syn på äktenskapet.

Tidningen Dagen - som föredömligt länkar till flera andra artiklar - gör en undersökning av hur riksdagsledamöterna resonerar i samma fråga. Tidningen kommenterar att partierna inte vill tvinga samfundens vigselförrättare att viga. Men finner samtidigt att: Om de 70 som hittills svarat är representativa för sina partier finns en tydlig skillnad mellan blocken: En stor andel av oppositionen säger nej till att behålla frivilligheten för präster, när det gäller vigsel av homosexuella.

På Dagens ledarsida går man hårt åt statsministern: Fredrik Reinfeldt har gjort en stor sak av att kunna ena och hålla ihop både landet och alliansregeringen. Men med beslutet om att köra över en betydande del av svenska folket angående könsneutrala äktenskap har han framträtt som den stora splittraren.
Han berövar äktenskapet dess tusenåriga historia och specifika betydelse för samlevnad mellan man och kvinna, med koppling till barn och familjebildning, och bygger därmed in en spänning i det svenska samhället för lång tid framöver.

I sak är det att försvaga barnens position och att samtidigt köra över huvudstråken i de stora religionerna, inklusive den kristna kyrkan.

En kompromiss om ett civilrättsligt förfarande för samlevnaden har allt fler aktörer från olika trosinriktningar och ideologier kunnat enas kring. Nu senast ledarsidorna på Dagens Nyheter och Expressen. Men Reinfeldt avfärdar utan pardon. Det är märkligt. I stället kör han över en stor del av svenska folket, och sår splittring i landet.

Mångfaldsargumenten som hörts så ofta i annan debatt lyser nästan helt med sin frånvaro i diskussionen kring ny äktenskapsbalk. Uppenbart är det så att de flesta organiserade religioner som vandrat in i vårt land under modern tid har en annan syn än riksdagsmajoriteten. Och det visar väl att mångfalden hänvisar man till enbart när det passar egna syften. I ett mångfaldens samhälle bör naturligtvis samkönade relationer kringgärdas med exakt samma skydd och regelverk som det traditionella äktenskapet. Men inte heller bör staten ålägga de trossamfund som har en annan syn på äktenskap att handha en ordning man har så starka invändningar mot.

Debatten böljar. Ett intressant inlägg har Anne Sofie Roald och Bjarne Stenquist i SvD. De menar att civiläktenskapet är det som hindrar diskriminering. Genom att trossamfundens vigselrätt avskaffas kan svenskar med bakgrund i andra länder knyta an till det svenska lagsystemet och homosexuella undgå att bli diskriminerade av religiösa auktoriteter som anser att homosexualitet är syndigt, skriver de.

Till och med statminsiter Reinfeld har synpunkter på hur kyrkan ska hantera frågan. Vigselrätten bör ligga kvar hos Svenska kyrkan menar han tydligen. Och uppenbart är att staten och de politiska partierna fixar äktenskapsteologin!

I tidningarna idga uttalar sig alltså Reinfeldt i denna fråga: Riksdagen kommer nu att stifta en lag om könsneutrala äktenskap, precis som en utredning föreslog förra året och som sex av de sju riksdagspartierna ställt sig bakom. Den nya lagen kan träda i kraft den 1 maj nästa år.
– Lagom till midsommar kan vi höra bröllopsklockorna ringa för samkönade par, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.

Även Reinfeldt slår fast att det inte går att kompromissa om könsneutrala äktenskap.
– Min idé är att vi ska få se samkönade komma in och gifta sig i kyrkan, inte att vi ska slänga ut heterosexuella, säger han.

Helle Klein har i sin blogg argumenterat för att vigselrätten ska ligga kvar. Hon skriver: ...så bör Svenska kyrkan klart och tydligt deklarera att den ställer upp på en könsneutral äktenskapslag och att den som vill vara präst i Svenska kyrkan måste kunna samarbeta med HBT-personer och kunna tänka sig viga homosexuella par.Det vore djupt olyckligt om det infördes en samvetsklausul såsom man gjorde i samband med beslutet att tillåta kvinnor att bli präster för 50 år sedan. (Då präster som var motståndare kunde fortsätta vägra samarbeta med prästvigda kvinnor.)Gör inte om misstaget med samvetsklausulen. Diskriminering är aldrig acceptabelt!

Min uppfattning är att kyrkan inte kan lämna frågan till den enskilde prästen. Men min slutsats blir en annan än Helle Kleins. Kyrkans nuvarande teologi tala rom äktenskapet som instiftat av Gud. I vigselakten, som är kyrkans lära, sägs t ex Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat det inför Gud och denna församling. Ni är nu man och hustru... Det finns en sakramental uppfattning i botten, och det ändrar min inte genom riksdagsbelsut eller lättvindigt genom en uppnådd majoritet i det politiskt sammansatta kyrkomötet.

Om man inte gör kyrkans förhållningssätt till den enskilde prästens domän borde det betyda att kyrkan därför tar hänsyn till kyrkans historia, tradition och teologi. Följden bör bli att Svenska kyrkan avstår från vigselrätten! Och de som verkligen vill fira gudstjänst kan få göra det. Andra nöjer sig med registrering hos myndigheterna.