Adventskalender 24

Julen, vad är det för speciellt med den? Kyrkorna som gör så stor affär av dess innehåll har inte så mycket att skryta över, sägs det ibland. Julfirandet här i Norden är i alla fall bara något man tagit över eller stulit från dem som höll på här innan kristendomen långsamt infiltrerade landet. Firandet runt den 24-25 december handlade om solens återkomst efter den mörka årstiden.

Invändningar som dessa kommer ofta från positiva människor som tror på utveckling och evolution. Men bara inte när det gäller religion, kristendom eller jul. Då, före vår tideräknings början, var det av någon anledning bäst. Bäst före.

Kanske är det därför det är enklare för de engelskspråkiga folken som talar om julen i termer av Christ mas Kristus mässa. Men även för dem som kan uppskatta trons och Bibelns värld är det oerhört viktigt att få till alla astronomiska och politiska fakta så att man så nära som möjligt kan bestämma exakt när det hände. Där har det varit krångligt att få ihop alla uppgifter till en samstämmig datering. Kejsar Augustus, skattskrivning, Quirinius och Betlehems stjärna. Dateringarna har på några år när hamnat från 7 år före VTB. Vår tideräknings början. Eller FK, före Kristus.

Om den på en gång alldagliga och märkliga barnafödsel som står i budskapets centrum har alla av oss hört så många ord. Predikningar, andakter, betraktelser eller ett och annat föredrag. För någon vecka sedan var det 40 år sedan jag prästvigdes i december 1975 i Strängnäs domkyrka. Min första prästjul firades i Almby församling där jag fick tillfälle att predika. Sedan dess har det blivit många hundra utläggningar om julen och dess innebörd. Vi kan alla tänka att vi har hört allt som finns att säga om julen och en hel del som aldrig borde ha sagts.

När orden blev för många, sprängfyllda av överdrifternas girlanger, i ett ändlöst skönmålande. Julspel högt och lågt, ofta rart och oförargligt. Men jag vet en kollega i Olaus Petri som fick spela värdshusvärd i julspelet för förskolan. Maria och Josef bankar på predikstolen som plötsligt blivit entrén till ett härbärge. Han ropade med tordönsstämma: vad är det för oväsen? Nu får ni vara tysta, folk vill sova. Han gjorde det med sådan inlevelse att det fanns barn som kände sig så avvisade att de började gråta. Men det fanns andra reaktioner. När värdshusvärden ropat ut sin barska och högljudda begäran om att det skulle vara tyst svarade en modig liten femåring: Tyst kan du vara själv!

Det märkliga är att det fortfarande inte saknas nya perspektiv och ingångar till denna händelse som Bibeln återger i Lukasevangeliet. Berättelsen är som en källa som flödar över. Friskt vatten kan hämtas där. Men risken finns att man bara upprepar vad man redan tycker och tror. Det blir lätt överdrivet, gulligt, förgyllt, förskönat och idealiserat. Möjligen för att vi längtar efter något enkelt och oproblematiskt. Var dag har ju sannerligen nog av sin egen plåga! Ändå. Skönt att slippa en jul fylld av utanförskap och hot och våld.

Vem vill bli påmind om en kvinna som måste resa på farliga vägar i långt framskriden grosses? Väl framme är värdshus och gästgiverier överfulla. Det blir till att göra som fattiga människor i alla tider har gjort. Att söka sig till djuren och dela rum med dem. Djuren som kan hjälpa till att hålla värmen. Snart nog måste man fly. Makten vill döda barnet och jagar dem. Inte olikt vad som händer i de förfärliga och moderna krigen…

När sången, hyllningarna och orden tystnar. Vad händer då? Det står skrivet att Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Är det där vi också behöver vara? Att för en stund bara vara och låta världen ha sin gång. Att släppa taget och låta den evighetsmaskin som snurrar i våra hjärnor vila, den som ständigt värderar och bedömer. Att ge sig en stund av stillhet, en stund för att hinna ikapp sig själv och landa. Att för ett ögonblick bara vara. Det är då förskolebarnet får rätt: tyst kan man vara själv…

När sångerna och orden tystnar finns det plats för ordlös förundran. Gud blir människa, föds som ett barn, en av oss. Frälsningshistorien blir detta barns livsgärning. På ett kors bärs våra missgärningar, synd och ondska. Då inför korset blir det stilla och tyst. Världen håller andan som inför  barnets födelse. Till och med tankarna lägger sig att vila. Då är kropp och andning. Vi kan till slut andas ut all brist, all oro och ängslan och andas in välsignad tro och tillförsikt. Ära åt Gud och på jorden fred!

Adventskalender 23

Många har försökt sammanfatta kristen tro i enstaka satser. Har försökt finna en formel som kan förklara dess helhet. Poängen med Jesus var hans medmänsklighet och kärlek, har det sagts. Bara man finner den historiske Jesus och förmår skala bort traditionens avlagringar och kyrkans dogmatiska barlast kan man också få fatt i vad han ville. Han ville att vi skulle, och lärde oss att, leva tillsammans . Jesu enkla lära kallas ibland sådana försök att genom reduktion och frontförkortning sammanfatta kristendomens innebörd.

Att på det sättet tro sig kunna destillera fram en enkel och allmänmänsklig formel gör i ett slag hela den kristna kyrkans historia och tradition, dess teologiska kärna, till något oväsentligt och överflödigt. Bekännelse och lära blir i ett slag ointressant och ovidkommande. Så blir det när man egentligen inte bryr sig så mycket om vad kyrka är och vilken kallelse och uppdrag som är givet av kyrkans Herre. Viktigare framstår då att hitta en formel för hur man ska leva. Känslor överflyglar tanke och kunskap. Som om allt vore upp till människan själv och att det räcker att vara allmänt hygglig och social. Eller möjligen ovanligt hygglig och social...

Dagens kort framställer en något rörig idyll med den goda naturen representerad av ett fågelpar och olika trädslag med bär och kottar. Stjärnan som omger Maria och Jesus är byggd av två kvadrater. Det lyser om denna stjärna. Att det är något speciellt med barnet förstår man av ljuset som omgärdar, strålar ut, från barnets huvud. Som lyser upp Marias ansikte. "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus. skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom." (Joh 1). Man behöver inte läsa många verser förr än man stöter på ord som försvårar och omöjliggör tanken på att det går att förenkla inkarnation och försoning och förvandla till ett förhållningssätt eller något vi människor själva kan ordna. Hur går det med det allmänmänskliga om hans egna inte tar emot honom?