Oscarsgalan är över. Statyetterna utdelade och med dem ära och berömmelse. Vinnarna får stor uppmärksamhet. Everybody loves a winner, heter det visst. Men föraktar alla en förlorare? Knappast. Ändå - perspektiven går alltid att vända på. Förlorarna är alltid fler. Hur de hanterar sin besvikelse är en väl så viktig fråga som den om hur de som bar hem statyetterna ska klara av sin framgång. Vad hindrade mig/oss? Varför vann den eller dom?
Vi har mental utrustning som gör att vi kan skaka av oss motgångar och nederlag. Nästa gång, då minsann. Revanschismen biter tag i hälen. Är detta sanningen om mitt och vårt? Nej, det finns mer att säga som talar för vår film, vårt skapande. Och ur nederlag kommer kraft till att göra mer och nytt.
Framgång föder inte bara medgång och ger medvind. Avundsjukans och besvikelsens vågor kan slå höga. Motvinden kan blåsa ihärdigt. Och att leva upp till sin egen förträfflighet och rent av överträffa den kan bli ett oöverstigligt hinder. Nästa film ska också bli Oscarsmaterial, har kvalité för Golden Globe, Guldbjörnen, Guldbaggen, Guldlejon, Guldpalm, Bronshästen, Nordiska rådets filmpris, European Film award och så vidare. Filmprisernas mängd och filmfestivalernas popularitet säger något om hur viktigt det är att bli uppskattad på fler sätt än av publiken…
Och egentligen handlar väl alla dessa belöningar lika mycket om många andra av livets områden. Hur klarar vi av framgång och motgång? Vilka belöningar behöver jag? Hur orkar jag med motstånd och motgång? Under dagen? I yrkeslivet? Över huvud taget…?
