Få frågor borde vara viktigare i Svenska kyrkan än att utveckla och understödja ett aktivt och personligt andligt liv. Även om kyrkan är en gemenskap som vi individer infogas i för att både leva församlingsliv med mässfirande, bön och lovsång och ett aktivt liv i samhället, i familjen, arbetslivet eller på andra arenor.
Märkligt nog verkar det som om allehanda andra aktiviteter prioriteras före att underlätta och stödja det personliga kristna livet. Många gånger har jag förvånats och upprörts över att församlingar underlåter att hjälpa sin medlemmar in i Bibelläsning genom samtals- och studiegrupper. Hur ska Skriften kunna kasta ljus över livet om den förblir oöppnad och mest obekant? De som regelbundet ber tideböner får förstås en daglig dos av bibelord.
Inte heller får särskilt många stöd för att bli bedjande människor. Inte ens bords- och aftonböner uppmuntras särskilt. För att inte tala om hur få bönegrupper son fungerar i Svenska kyrkan. Ibland får jag för mig att bönen överlåtits åt andra kyrkor att handha. Särskilt i de gamla frikyrkorna lever bönen både personligt och i grupper. Fortfarande är många församlingar där indelade i grupper som möts i hemmen för bön och samtal. Varför så sällan i Svenska kyrkan? Står vi liksom över sådant? Är det andliga livet satt på undantag...? Det som levs personligt under varje veckans dagar…
