En katt kan fylla hela synfältet. Kommer den tillräckligt nära är den allt jag ser. De flesta djur har den förmågan. Fråga bara den unga hästskötaren som lutar sitt huvud mot hästens hals. Eller den som har husdjur, inne. Ta bara en tax och borra ömt in huvudet i hundens sida. Hund överallt.
Min katt tar inte bara plats i synfältet, utan fyller mina bloggar. Så till den grad att vännerna tröttnar och främlingarna vänder sig bort. Men inget finns att göra. Valet är inte längre mitt. Katten, Sixten, the cat, påminner ständigt om en större närvaro.
När han inte finns i min omedelbara närhet förvandlar han mig till en sökare. Var är du? Finns du? Gömmer du dig för mig? Så håller jag på, bara för att upptäcka sanningen. Sixten ligger på en plats där han har full uppsikt över mig. Han har haft det hela tiden. Det är jag som är i blickfånget hans. Så gott som varje gång. Jag söker.
Sixten träter jag på. Han kan få min frustration. Irritation och oro. Han kloar på möbler vilket utlöser mina protester. Han får verkligen höra. Mer än vad några revor i en sliten fåtölj förtjänar.
Framåt natten. Smyger han inpå. Snart andas han regelbundet och långsamt. Min arm, ibland min handflata, blir fuktig av hans andedräkt. Då krymper alla de bekymmer som gror. Som växer och frodas utan synbar näring. Som lyckas nå de inre sprickorna med sina rötter.
Aningen är den känsla som katten förstärker. Han stryker sig mot ett ben, Så naturligt att det är osäkert om beröringen hann registreras. Den smidiga och silkeslena katten nuddar vid dig när han går förbi. Som i distraktion. . En vänskap inte olik relationen till medmänniskan. Men där finns andra inslag. Om jag bara kunde komma på vad det påminner om
Då, i samma ögonblick, påstår någon att det där med katten bara är kemiska reaktioner i en undanstoppad och välskyddad hjärna. Inget annat. Jag skakar mitt huvud så att de kemiska reaktionerna sätter igång. Det är så tvivlet på kemin blir till. Man skakar på huvudet.
