Det är svårt att sätta punkt i en diskussion där nya röster hela tiden kommer till och begär förtydligande och klagöranden. Särskilt som de också öser in påståenden där avsikten är klar: den man debatterar med är inte en rätt lärare, är en irrlärare, en dryg svensk med förakt för en afrikansk biskop Obare, en som inte är tillräckligt luthersk, en "prost" (jag tycker mig höra titeln använd som en föraktfull släng (och du ska vara prost..., men det kan också vara min växande diskussionsparanoia), en som försvarar den Svenska kyrkan som man betraktar som avfallen och som en sekt...
Nå, jag ber gärna om ursäkt om några av mina inlägg i den finska diskussionen andats förakt mot biskop Obare! Min avsikt har varit att ifrågasätta den roll han tilldelats som inbjuden till ett möte i Finland mot bakgrund av en intern konflikt i systerkyrkan i Sverige. Inte att förnedra eller förlöjliga biskopen. Att just han av världens alla lutherska biskopar skulle inbjudas till Finland, och hyllas som athanasiansk troshjälte i nordisk lutherdom (!), är nog inte helt oberoende av det som hände i Sverige. Någon ovetande afrikan har jag aldrig trott att Kenyas biskop Obare är.
Här några fler kommentarer som kan verka obegripliga om man inte följt den finska diskussionen: Begreppet skogsfinnar har jag dessvärre inte tidigare stött på och blir därför mest konfunderad när jag antas inta en översittarattityd gentemot denna grupp.
Solidariteten med Svenska kyrkan är inte särskilt stor och jag har inte ställt sådana krav. Men när man börjar få till det att det SvK är sekten med stort S – så fattar även gråsten att några i Svenska kyrkan, även sådana är uttalat kritiska mot kyrkan, måste morska upp sig och reagera!
Vill man få det till att mina resonemang bekräfta fördomar om ”dryga Sverigesvenskar” (drabbar naturligtvis även en gotlänning) så får det väl vara så. Men förmågan att se drygheten ligger nog till en del ”in the eye of the beholder”.
Att, som Markus begär, utreda trons ”vidsträckta gränser” på kommentarplats här låter sig inte göras. Jag tror att Markus förstår att jag menar att trons centrum är ett men att trosföreställningarna många. Det är inte lika enkelt idag att utstaka trons gränser med stor precision och exakthet. Ta en erkänd teolog som Paul Tillich – var hamnar han? Han utvecklar somligt inom ramen och spränger andra gränser med sina tankar.
Vi bör vara glada om många kristna i den gudstjänstfirande församlingen har tro i vilken man möter och känner igen den apostoliska tron. Men undersök gärna själv hur kyrkans människor tänker och tror om rättfärdiggörelsen, om försoningen (vem försonas med vem och varför), om vilka trosföreställningar som krävs för att man ska räknas som en ”rätt” kristen. Mångfalden är (även i Finland) stor…
Sakramentets giltighet aktualiserades i striden med donatisterna. Det blev klargjort att det inte kommer an på prästen om sakramentet var giltigt. Det var liksom ingen skillnad på ett dop utfört av en apostel och ett dop utfört av en drinkare. Vi skulle säkert kunna fäktas länge med formuleringar och teologiska dokument, men till vilken nytta? Att bara umgås med likasinnade är något redan Jesus avstod ifrån (syndare och publikaner). Och att uppfatta kyrkan som ren gemenskap där inte vanliga syndare får plats är främmande. Men vi låter det vara. Jag kan inte övertyga skribenterna i detta meningsutbyte och de har svårt att nå fram till mig.
Med en tro och en teologi grundad i Nya testamentet blir inte frågan om renlärighet den för mig. Vi befinner oss ganska nära Paulus på Aeropagen idag med en tilltagande mångfald. Vad vår tro smälter samman med i våra liv är också viktigt. Vilken människosyn, vilken psykologi, världsbild, vetenskapsuppfattning, politiska värderingar etc. Det svart-vita för eller emot klingar väl mycket av medeltida skolastik. Men jag håller också med om att vi ibland måste dra gränser. Men ska de dras så som debattörerna här gjort? Läran är viktig och det har betydelse vad man tror – men en kyrka som är starkt centrerad på Kristus och mässan måste inte ängsligt bevaka alla sina trosgränser hela tiden.
