Långt före sin pensionering la hon av. Han tappade lust och ork mer än ett halvår innan pensioneringen. Ord som ofta blivit sagda. Jag har hört dem. Andra har citerat motsvarande iakttagelser och påståenden. Egna och andras.
Nog kan det tänkas att synpunkterna är ett sätt att mentalt förebereda och rationalisera händelsen när någon som varje arbetsdag mött sina arbetskamrater en dag med nödvändighet kommer att utebli. I bästa fall också saknas och fattas. Konsten att förbereda sig för uttåget från arbetsplatsen är ganska outvecklad både för dem som ska fortsätta och för den som pensioneras.
För min egen del har jag märkt hur det finns en naturlig spärr som slår till, En broms som för andra kan te sig som ointresse, trötthet och vikande arbetslust. Ingen har berört den i förväg. Ingen har kommenterat den. Istället tycks vi alla ha nöjt oss med tanken att människor pensioneras mätta på arbete. Vi har fått för oss att de helt enkelt en tid före arbetslivets slut la av.
Spärren och bromsen heter tid. Den slår till oväntat i början. Ganska obarmhärtigt. Det kan vara vid utvärderingen av julens helger, konserter, gudstjänster och arrangemang som vi i församlingen genomfört. Vi diskuterar livligt vad som ska förbättras inför nästa jul. Vad som måste säkras och vad som behöver utvecklas och tänkas igenom i god tid före helgerna. Åsikterna stiger ner från hjärnan och luftpelaren höjer sig upp mot struphuvudet för att påstå vad som ska göras. Då slår spärren till. Det är ju inte jag som ska ta det ansvaret. De andra kommer att bära detta. Visst kan jag ge en synpunkt, men det vore förmätet att på samma sätt som tidigare år vara frikostig med reflektionerna. Inte längre är det vi och jag som ska minnas och göra det som ska göras - utan dom, mina nuvarande arbetskamrater, de som snart i mitt liv ska förvandlas till forna.
Snart sagt varje ämne som tas upp har trådar in i det framtida arbetet, det som för min del ligger utanför mitt arbetslivs box. Jag tiger inte alldeles, men blir mera distanserad. På väg att byta ett innanför mot ett utanför. I det finns det en portion tillfredsställelse över allt som påtagligt varit och blev. Och vemod och förtida saknad. Att jag aldrig förstod att det är så det fungerar. När tiden och stunden närmar sig. Löper uppgiften vidare, bortom och förbi. Det borde inte ha varit alltför svårt att räkna ut.
En hel del energi går också åt för uppdraget att lämna över. Ge vidare. Det är inte bara att släcka lyset och lämna rummet. Överflödsinformationen, den som skrivbordet dignat under, ska ha röjts. Det värdefulla och hållbara ska ha vaskats fram som guld och måste anförtros åt andra. Vem behöver veta vad? Vem ska till att börja med ta ansvar så att uppgifterna inte tappas bort?
Samtidigt gäller det att stå på, ända in i kaklet. En metafor från simtävlingarnas värld. Som handlar om att inte ge upp innan loppet är över. Att verkligen hålla på tills arbetsdagen är över. Det är vad jag gör nu... Håller på.
