En ny morgon. Dags att vältra sig ur sängen. Ett korstecken med två rörelser: huvud-bröst, axel-axel, i Luthers efterföljd. Så börjar dagen! Därefter några steg ut i köket. På med vatten, kaffe i bryggaren. Koppar och fat har ställts fram kvällen innan som för att minska antalet moment som måste utföras i morgondimman. Pålägg, smör och bröd ska också fram. Sedan sitter Maggan, min fru, och jag tysta vid kaffet. Konversationen inskränker sig till: hur har du sovit i natt? Några korta ord och sedan går uppmärksamheten tillbaka till morgontidningen eller korsordet. Fortfarande kan någon gäspning avbryta den andaktsfulla stillheten...
Hur de morgonpiggas höga grad av vakenhet uppstår förstår jag inte, trots att ett av våra barn mötte var ny dag genom att långt innan frukost sitta färdigklädd på sin sängkant visslande och gnolande Hade han spelat fiol hade han nog gjort det de där arla timmarna. Här idag vaknas det istället extremt långsamt. Att ens kunna säga något särskilt meningsfullt före klockan tio på förmiddagen är helt uteslutet.
Egentligen borde en ny kategori införas i bakgrundsfakta t.ex, vid undersökningar: är du man-kvinna, ung-gammal, en som talar-tiger under morgonmatens inmundigande.
Efter frukosten får diskmaskinen några intensiva minuter då glas, porslin och bestick ska få återvända till tryggheten i sina givna platser. Sedan ska fönsterbrädornas växter och blomster uppsökas med vattenkannan i högsta hugg så att det som lever där i krukorna inte vissnar och dör.
Under arbetslivets intensivaste tid var det bara att inrätta sig och kliva upp. Särskilt åren med pendling, per tåg eller bil, till Stockholm eller Uppsala. Fast då gick det förstås att slumra och sova några timmar på tåget. I bilen fick radion sättas på hög volym för att trafiksäkerheten skulle upprätthållas.
Nu är klockan 08.35 och jag får nog masa mig tillbaka till sängen. Får se om jag har något på hjärtat framåt klockan 10...
