Idag är jag inte längre så säker. Det visar sig att i Sverige, ett land där man säger sig vilja göra barnkonventionen till lag, kan barn försvinna. Inte bara enstaka barn. Massor av barn. De flesta kommer från andra länder och många är ensamkommande barn. Afghaner, kineser, romer och många andra...
Det välordnade och inrutade Sverige tappar bort hur många barn som helst! På ECPAT:s blogg skriver man:
Enligt siffror Migrationsverket tagit fram till Aftonbladet har 1 465 ensamkommande flyktingbarn försvunnit i Sverige de senaste fem åren, 374 barn under 2014, ingen vet var de finns och ingen tar ansvar.
Dessutom understryker man FN:s kritik av Sverige:Sverige granskades senast i januari i år av FN:s barnrättskommitté som återigen riktade skarp kritik mot Sveriges regering: “Ensamkommande och asylsökande barn är särskilt utsatta för risk att utnyttjas i sexuell exploatering, och många barn försvinner varje år. De flesta av dessa fall utreds inte tillräckligt. Utred alla fall där ensamkommande barn försvinner och vidta alla nödvändiga åtgärder för att stärka deras skydd”.
73 skolklasser har försvunnit! De är borta. Obefintliga. Även om några av desssa barn återfunnits är de borttappade barnen en nationell skandal. Vilket inte verkar vålla konvulsioner bland beslutsfattare eller krisprocesser inom polisen och de sociala myndigheter. Och även om de flesta av dessa 1 465 barn inte har gått en förskräcklig framtid till mötes är storleksordningen förfärande.
Ibland försöker myndigheter förklara situationen genom att hävda att barn till exempel kan ha lämnat Sverige i sällskap med familj eller släktingar och att de därför egentligen inte är försvunna. Vem som ska ha ansvar att upptäcka och följa upp om och när ett barn i asylprocessen har försvunnit har också skickats runt som en het potatis: är det Migrationsverket eller kommunerna? Är det integritetskränkande att ha bättre koll på barns göranden och låtanden?
Beror valhäntheten på att lagstiftningen är bristfällig? Eller på att myndigheterna inte samverkar på riktigt sätt. Eller, förfärande tanke, på att det är utifrån kommande barn som kineser, afghaner, somalier eller romer? Som om inte också dessa barn vore våra barn, vårt ansvar?! 73 skolklasser!
Situationen för tiggarna utanför landets varuhus och kyrkor har efterhand tagit en allt större del av engagemanget så att andra människors och gruppers villkor tyckts blekna. Den stora majoriteten av romer och deras utsatthet har mer eller mindre glömts bort. Och de försvunna barnen - de får inte skuffas undan ännu mer genom att knappast några av de stora folkrörelserna tar upp frågan och ger egen tid såväl som av myndigheterna kräver nödvändiga förändringar så att man säkerställer att de åtminstone inte faller offer för trafficking eller annat otillbörligt utnyttjande. Barnets bästa, som Barnkonventionen ska främja och gynna, kan inte vara ett försvinnande!
Barnkonventionen är tydlig. Här ett litet axplock som enbart det skulle tvinga Sverige att vidta alla möjliga åtgärder mot försvinnanden:
Artikel 22.2 om barn som söker flyktingstatus...
För detta ändamål skall konventionsstaterna, på sätt de finner lämpligt.... skydda och bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna eller andra familjemedlemmar till ett flyktingbarn i syfte att erhålla information som är nödvändig för att barnet skall kunna återförenas med sin familj. I så fall då föräldrar eller andra familjemedlemmar inta kan påträffas, skall barnet ges samma skydd som varje annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö av något skäl, i enlighet med denna konvention.
Artikel 25
Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa till regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande.
Artikel 35
Konventionsstaterna skall vidta lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindrabortförande och försäljning av eller handel med barn för varje ändamål och i varje form.
Ibland försöker myndigheter förklara situationen genom att hävda att barn till exempel kan ha lämnat Sverige i sällskap med familj eller släktingar och att de därför egentligen inte är försvunna. Vem som ska ha ansvar att upptäcka och följa upp om och när ett barn i asylprocessen har försvunnit har också skickats runt som en het potatis: är det Migrationsverket eller kommunerna? Är det integritetskränkande att ha bättre koll på barns göranden och låtanden?
Beror valhäntheten på att lagstiftningen är bristfällig? Eller på att myndigheterna inte samverkar på riktigt sätt. Eller, förfärande tanke, på att det är utifrån kommande barn som kineser, afghaner, somalier eller romer? Som om inte också dessa barn vore våra barn, vårt ansvar?! 73 skolklasser!
Situationen för tiggarna utanför landets varuhus och kyrkor har efterhand tagit en allt större del av engagemanget så att andra människors och gruppers villkor tyckts blekna. Den stora majoriteten av romer och deras utsatthet har mer eller mindre glömts bort. Och de försvunna barnen - de får inte skuffas undan ännu mer genom att knappast några av de stora folkrörelserna tar upp frågan och ger egen tid såväl som av myndigheterna kräver nödvändiga förändringar så att man säkerställer att de åtminstone inte faller offer för trafficking eller annat otillbörligt utnyttjande. Barnets bästa, som Barnkonventionen ska främja och gynna, kan inte vara ett försvinnande!
Barnkonventionen är tydlig. Här ett litet axplock som enbart det skulle tvinga Sverige att vidta alla möjliga åtgärder mot försvinnanden:
Artikel 22.2 om barn som söker flyktingstatus...
För detta ändamål skall konventionsstaterna, på sätt de finner lämpligt.... skydda och bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna eller andra familjemedlemmar till ett flyktingbarn i syfte att erhålla information som är nödvändig för att barnet skall kunna återförenas med sin familj. I så fall då föräldrar eller andra familjemedlemmar inta kan påträffas, skall barnet ges samma skydd som varje annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö av något skäl, i enlighet med denna konvention.
Artikel 25
Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa till regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande.
Artikel 35
Konventionsstaterna skall vidta lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindrabortförande och försäljning av eller handel med barn för varje ändamål och i varje form.
