Det var länge sedan jag hörde talas om att man invigde en begravningsplats, det vi normalt har kallat kyrkogård. Det är bara det att kyrkogårdarna nu för tiden kan ligga långt bort från kyrkan. Invigningen har en egen gudstjänstordning som sig bör. Visst genomförs sådana invigningar ännu. Men om det sker regelbundet vid utvidgning av kyrkogård eller till exempel vid inrättande av Asklund kan man fråga sig. Det är mera osäkert sedan vi fått det nya systemet där staten ger kyrkan i uppdrag att hantera begravningsväsendet, kyrkogårdar och begravningsplatser.
På nätet kan man hitta notiser om invigningsgudstjänster. Men där kan man även finna andra modeller: Under det gångna året har det arbetats och schaktats för utvidgningen av Boo kyrkogård. Nu är det dags att inviga delar av det nya.
Invigningen inleds med tal, bandklippning och trumpet vid meditationsplatsen. Kyrkoherde John Sund leder invigningen och inbjudna talare är kontraktsprost Lasse Svensson, Saltsjöbadens församling, tillträdande ordförande i kommunstyrelsen i Nacka, Mats Gerdau och kyrkorådets ordförande Margareta Huzelius.
Efter talen följer en rundvandring längs grusvägen från meditationsplatsen, förbi de nya kvarteren med kist- och urngravar, till de nya områdena med askgravplatser.
En följd av den nya ordningen har på sina håll blivit att konst på begravningsområdet i princip kan se ut hur som helst så länge inga kristna bilder och symboler finns med. Finns det då verkligen ett sådant outtalat men praktiserat bildförbud? Ur min begränsade synvinkel ser det ut så. Det vore intressant att få belyst om det är så överlag.
Tanken att alldeles lämna kyrkans deltagande i verksamheten och förstatliga begravningsväsendet är en raket som ibland skjuts upp på åsiktshimlen. Det låter sig sägas - men hur ska staten mäkta med att expropriera eller på andra sätt överta Svenska kyrkans begravningsplatser och kyrkogårdar. Kan kyrkan godta en sådan sekulariseringsmanöver utan att hävda sitt många sekler långa ansvar för att vigd jord fanns tillgänglig att begravas i?
Att få ligga i vigd jord var viktigt. Den välsignade marken blev till en Guds åker som skulle skördas den sista dagen, uppvaknandets dag. Begravningsplatsen var helgad och skyddad. Ett slags dödens tättbefolkade städer där bygdens folk sällade sig till förfäderna. Genom århundraden har dessa platser varit behandlade och betraktade som speciella, invigda för sitt ändamål som de var. Att det fanns tider då den som berövade sig sitt eget liv förvägrades möjligheten att vila i vigd jord ter sig alldeles obegripligt idag.
Sederna varierar dock ut över jorden. I många ortodoxa länder har begravningsplatsen fungerat som en mötesplats där släkten samlas till fester som inkluderar dem som gått före. Det finns skildringar om hur man bullar upp mat och dryck på gravstenarna och berättar för de döda om vad som hänt sedan sist. Å andra sidan finns det kyrkogårdar där sådant betraktas som ett vanhelgande av platsen och de dödas minne. Den berömda Arlingtonkyrkogården har haft skyltar med budskapet: No picknicking!
