Telefonen ringde. En välkänd röst hälsade. Vi uppdaterade varandra. Detta har hänt sedan vi sågs sist. Hur har Ni haft det? Och sedan vad hände då? Ni verkar ha haft en bra höst, så länge? Då kom det. Rösten bröts och bemängdes av tårar. Nöden för ett av barnen som för någon dag sedan hastigt blivit svårt sjuk och hamnat i koma. Nu på sjukhus med stor osäkerhet om hur framtiden blir. Hur stor är skadan? Är den livshotande? Under tiden krävande undersökningar.
Vi behöver Era förböner. Be! Vi vet att Ni förstår hur det känns, så be. Och jag lovar att be för det som ligger framför. Och särskilt för den sjuke. Och för måndag, för läkare och sjuksystrar, för allt det myckna som ska ske.
Just då tänker jag på de som föraktar bön och kallar det vidskepelse. Ser det som oförnuftigt och ett uttryck för falska förhoppningar. I dem och deras invändningar struntar jag - och ber. Jag ber i förtröstan och tillit och vet att det betyder något både för dem jag ber för och för mig själv. Det räcker - så jag ber.
