Hur ska det bli för oss när vi blir gamla? (Will you still need me, will you still feed me, when I´m 64?) Thorbjörn Larsson som utreder äldreomsorgen lägger I en artikel I dagens DN stor vikt vid arbetet med värdegrund. Om man har goda värderingar i botten borde det leda till att man i arbetet t ex med de äldre förhåller sig på ett gott sätt och behandlar dem man arbetar med på ett respektfullt sätt.
En värdegrund kan inte sväva i tomma intet. Den förutsätter något som värdena vilar på och springer ur. En livsåskådning, ideologier och trosövertygelser fungerar ofta som värdemotorer. Särskilt religion, tro och trossamfund har en verklighetsuppfattning som understöder och genererar goda värden. Men om sådant trängs undan riskerar värdena också att försvagas – det finns ingen riktigt stark drivkraft bakom som kan hålla värdena vid liv.
Människosynen är viktig i arbetet med medmänniskor. Det räcker inte att vara allmänt hygglig eller snäll – även när ett arbete blir tungt med besvärliga relationer ska människosynen kunna bära. Där betyder det mycket hur man befäster föreställningen om varje människas värde och värdighet. När tron förlägger värdet i Gud, dvs utanför det vi har kontroll över, och dessutom ser något av Gud även i den människa som är krävande och besvärlig, blir det till en föreställning som inte bara beror på något personligt tyckande att vi ska behandla varandra väl. Det blir en integrerad del i en livshållning. Det talar för att kyrkor och trossamfund borde kunna bli mer aktiva i att bygga och driva institutioner för äldre.
Bristerna i äldreomsorgen är stora, betonar Thorbjörn Larsson och dömer ut de kollektiva lösningarna som inte tar hänsyn till person och individ. Det vet varje vuxen som haft en nära anhörig äldrevården. Men det finns också som Larsson visar åtskilliga mycket goda exempel. Det vet somliga av oss också.
Men när samhällets stöd till äldre i hemmen leder till att horder av anonyma personer avlöser varandra dag som natt brister det i respekt och omsorg. Hur skall en person som börjar få svårt att minnas veta vem som var där sist när man inte har tillgång till namn eller ens fått en lista med foton på vilka de ständiga besökarna i det egna hemmet är? Det borde vara förbjudet att sätta in anonyma team med 10-12 personer som folkvandrar över en gammal människas tröskel. Har vi krav på att få träffa samma läkare för att få viss trygghet vid återupprepade besök – så vore samma hållning i hemtjänst vara en självklarhet. Just för att närhet och god relation ska finnas, för att respekt och hänsyn till människans värde och värdighet ska tas.
Ingen ska behöva bli behandlad som en kropp utan integritet, själsliv eller intressen! Vi är många som instämmer med Thorbjörn Larssons slutsats. Den kvalitet han efterlyser borde vara självklar. Utgår vi från oss själva, vad vi skulle vilja ha, finns inga tvivel på att mycket måste förändras. 40-talisterna kommer inte att tigande ta emot förnedring eller acceptera att leva utan värdighet. Rollings Stones- och Beatlesgenerationerna drar snart in på hemmen! Så upp med förslagslådor, fram för dialog med de anhöriga och de äldre själva, öppna möten om äldreomsorgen och en ny lyhördhet för människors önskemål och behov.
För att en gammal människa ska få vad hon behöver måste det få finnas tillräckligt med personal som har tid. Tid att vara tillsammans och tid att göra saker, utflykter och aktiviteter. Många äldre har svårt att göra sina röster hörda – alla anhöriga som kämpar för att få till det för sina äldre borde höja rösterna. Borde tala för sina gamla och deras behov. Thorbjörn Larsson gör det av artikeln i DN att döma.
Äldreomsorg, Thorbjörn Larsson, Äldre, Hemtjänsten, Svenska kyrkan
