Så hyllas övermänniskornas högre människovärde

AMF:s förre vd fick 104 miljoner på tio år. Den rubriken toppar Svenska Dagbladet sin första sida med idag. Och som ansvariga för denna oansvarighet utpekas bland andra LO:s Wanja Lundby-Wedin och Svenskt Närongslivs Urban Bäckström.

Girigheten är gränslös. Människor blir uppbragta och fylls med ilska, vrede och harm. Alldeles rättmätigt kan man tycka. Är det inte bonussystem som ger den översta och innersta kresten chefer orimliga ersättningar, så är det smarta pensionslösningar som trollar bort lön idag till ekonomiska utbetalningar i framtiden.

Fredrik Braconier kommenterar: AMF:s förre högste chef får däremot med omplaceringen av sitt eget kapital ingen avbränning alls utan kan kvittera ut ograverade miljonpensioner varje år. Ekonomiska krisåret 2009 lyser omoralen i neonljus från det bolag som skall värna arbetarnas pensioner.
Hur kunde Wanja Lundby-Wedin, Göran Larsson, Lena Westerlund, Per Bardh och Ellen Nygren som alla företräder LO i AMF:s styrelse, acceptera chefsvillkor som liknar de största börsbolagens?

Den etiska kompassen har gått sönder. De enorma ersättningarna kan inte förstås och förklaras om man inte för in idéer om övermänniskor. Somliga människor är helt enkelt mer värda än andra. Den tanken förklär man vanligtvis i påståenden om att marknaden kräver sådana nivåer, om vi vill behålla våra duktiga och överlägsna ledare måste vi med pengar bekräfta hur överlägsna de är alla andra. Löner som motsvarar 50 hårt arbetande människors lön kan faktiskt läsas som ett påstående om att deras människovärde nog måste multipliceras med femtio!

Eftersom dessa chefer och ledare är så framstående och upphöjda förtjänar (!) de att att få organisationens offergåvor lagda för sina fötter. Om sammanhanget bär namn som Asea Brown Boveri, Skandia eller AMF spelar egentligen ingen roll. I alltför många företag, banker, fonder, försäkringsbolag och andra institutioner har man förlorat perspektivet. Moralen har kopplats ur. Fartblindhet kallas det ibland.

Alla står de genom sina beslut bakom tanken på att supermänniskorna finns och att de finns just där hos dem, i den egna ledningen. De ideloogier som hyllar sådana tankar förkastas i teorin. Men i praktiken handlar man som om det vore sant att somliga är mycket mycket mer värda än alla andra. Girigheten blir ännu mer förfärande när man översätter den i människovärdestermer.

Nu är lön, bonus eller pension inget bra mått på vilken människosyn man har, invänder någon. Pengar och förmögenheter är inte enkelt översättningsbara i människosyn och åskådning. Må så vara. Men med löner som andra inte ens kan fantisera om kan man inte undgå att det också handlar om hur man värderar människor. Hur man egentligen ser på dem och deras värde. Människosyn kallar vi det vanligtvis.

Likalönsprincipen behöver inte vara det enda alternativet. Ansvar, utbildning, arbetstid, kompetens och många andra faktorer kan tala för att det ska finnas lönespridning. Men nog måste vi försvara vissa gränser. De där värderingsmarkörerna som när man passerar dem har följder också på tänkande och ideologi. Sådana gränsövergångar bekräftar att de övriga beslutsfattarna och makthavarna, trots ord om motsatsen, tror på övermänniskor. De försvarar dem och deras upphöjdhet. Syndfull girighet skulle man sagt förr. Avgudadyrkan kunde man i en mer religiös tid än vår ha kallat det.

Eftertanken borde ändå drabba oss alla som nu med vreda anklagelser slår ner på AMF:s pensions förre vd Christer Elmehagen och åtskilliga andra. Utpekandets finger är tveeggat. Om vi tänker efter bär denne vd, och många av de andra i upphöjelsens folk, drag av oss själva. Den som inte kan se sitt eget ansikte i de storskaligt girigas kan också lätt tro sig vara moraliskt överlägsen och ha all rätt att fördöma. Girigheten finns även i mindra skala. Den sitter inte bara i plånböcker och aktiebrev, på pensionskonton eller lönetalonger - den sitter i människors hjärtan. Och där är vi, skam till sägandes, ganska lika varandra. Men med detta sagt bör vi beslutsamt gemensamt arbeta för att övermännskoidealen störtas till marken. Och förhindra att girigheten underminerar och saboterar sammanhållningen i vårt samhälle.

Till sist kan Internationalen, idag läsas med nya ögon:
I sin förgudning avskyvärda, månn' guldets kungar nå'nsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvar rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär. Upp till kamp ...

Och för egen reflektion, inte så mycket över andras inställning som över sin egen, kan man tänka över det som psalmförfattarna skrivit:
Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt.
Ty den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och fäster sitt hjärta därvid.

Att tjäna två herrar tillika
så skilda som mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot endera bud.
Ty om man vill älska den ena
så kan man den andre ej tjäna,
men glömmer, föraktar hans ord.
(Ps 243:1-2)

Allmän snällhet räcker inte för de äldre

Hur ska det bli för oss när vi blir gamla? (Will you still need me, will you still feed me, when I´m 64?) Thorbjörn Larsson som utreder äldreomsorgen lägger I en artikel I dagens DN stor vikt vid arbetet med värdegrund. Om man har goda värderingar i botten borde det leda till att man i arbetet t ex med de äldre förhåller sig på ett gott sätt och behandlar dem man arbetar med på ett respektfullt sätt.

En värdegrund kan inte sväva i tomma intet. Den förutsätter något som värdena vilar på och springer ur. En livsåskådning, ideologier och trosövertygelser fungerar ofta som värdemotorer. Särskilt religion, tro och trossamfund har en verklighetsuppfattning som understöder och genererar goda värden. Men om sådant trängs undan riskerar värdena också att försvagas – det finns ingen riktigt stark drivkraft bakom som kan hålla värdena vid liv.

Människosynen är viktig i arbetet med medmänniskor. Det räcker inte att vara allmänt hygglig eller snäll – även när ett arbete blir tungt med besvärliga relationer ska människosynen kunna bära. Där betyder det mycket hur man befäster föreställningen om varje människas värde och värdighet. När tron förlägger värdet i Gud, dvs utanför det vi har kontroll över, och dessutom ser något av Gud även i den människa som är krävande och besvärlig, blir det till en föreställning som inte bara beror på något personligt tyckande att vi ska behandla varandra väl. Det blir en integrerad del i en livshållning. Det talar för att kyrkor och trossamfund borde kunna bli mer aktiva i att bygga och driva institutioner för äldre.

Bristerna i äldreomsorgen är stora, betonar Thorbjörn Larsson och dömer ut de kollektiva lösningarna som inte tar hänsyn till person och individ. Det vet varje vuxen som haft en nära anhörig äldrevården. Men det finns också som Larsson visar åtskilliga mycket goda exempel. Det vet somliga av oss också.

Men när samhällets stöd till äldre i hemmen leder till att horder av anonyma personer avlöser varandra dag som natt brister det i respekt och omsorg. Hur skall en person som börjar få svårt att minnas veta vem som var där sist när man inte har tillgång till namn eller ens fått en lista med foton på vilka de ständiga besökarna i det egna hemmet är? Det borde vara förbjudet att sätta in anonyma team med 10-12 personer som folkvandrar över en gammal människas tröskel. Har vi krav på att få träffa samma läkare för att få viss trygghet vid återupprepade besök – så vore samma hållning i hemtjänst vara en självklarhet. Just för att närhet och god relation ska finnas, för att respekt och hänsyn till människans värde och värdighet ska tas.

Ingen ska behöva bli behandlad som en kropp utan integritet, själsliv eller intressen! Vi är många som instämmer med Thorbjörn Larssons slutsats. Den kvalitet han efterlyser borde vara självklar. Utgår vi från oss själva, vad vi skulle vilja ha, finns inga tvivel på att mycket måste förändras. 40-talisterna kommer inte att tigande ta emot förnedring eller acceptera att leva utan värdighet. Rollings Stones- och Beatlesgenerationerna drar snart in på hemmen! Så upp med förslagslådor, fram för dialog med de anhöriga och de äldre själva, öppna möten om äldreomsorgen och en ny lyhördhet för människors önskemål och behov.

För att en gammal människa ska få vad hon behöver måste det få finnas tillräckligt med personal som har tid. Tid att vara tillsammans och tid att göra saker, utflykter och aktiviteter. Många äldre har svårt att göra sina röster hörda – alla anhöriga som kämpar för att få till det för sina äldre borde höja rösterna. Borde tala för sina gamla och deras behov. Thorbjörn Larsson gör det av artikeln i DN att döma.

Äldreomsorg, Thorbjörn Larsson, Äldre, Hemtjänsten, Svenska kyrkan