Inga smulor från den rike mannens bord

Folke Heim, denna bloggs gästkrönikör skriver idag i en nostalgisk tillbakablick om Den gemensamma kakan.

För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.

Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.

Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.

Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.
Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.

De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!

Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.

Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...

Mitt namn är Folke. Folke Heim.

Så hyllas övermänniskornas högre människovärde

AMF:s förre vd fick 104 miljoner på tio år. Den rubriken toppar Svenska Dagbladet sin första sida med idag. Och som ansvariga för denna oansvarighet utpekas bland andra LO:s Wanja Lundby-Wedin och Svenskt Närongslivs Urban Bäckström.

Girigheten är gränslös. Människor blir uppbragta och fylls med ilska, vrede och harm. Alldeles rättmätigt kan man tycka. Är det inte bonussystem som ger den översta och innersta kresten chefer orimliga ersättningar, så är det smarta pensionslösningar som trollar bort lön idag till ekonomiska utbetalningar i framtiden.

Fredrik Braconier kommenterar: AMF:s förre högste chef får däremot med omplaceringen av sitt eget kapital ingen avbränning alls utan kan kvittera ut ograverade miljonpensioner varje år. Ekonomiska krisåret 2009 lyser omoralen i neonljus från det bolag som skall värna arbetarnas pensioner.
Hur kunde Wanja Lundby-Wedin, Göran Larsson, Lena Westerlund, Per Bardh och Ellen Nygren som alla företräder LO i AMF:s styrelse, acceptera chefsvillkor som liknar de största börsbolagens?

Den etiska kompassen har gått sönder. De enorma ersättningarna kan inte förstås och förklaras om man inte för in idéer om övermänniskor. Somliga människor är helt enkelt mer värda än andra. Den tanken förklär man vanligtvis i påståenden om att marknaden kräver sådana nivåer, om vi vill behålla våra duktiga och överlägsna ledare måste vi med pengar bekräfta hur överlägsna de är alla andra. Löner som motsvarar 50 hårt arbetande människors lön kan faktiskt läsas som ett påstående om att deras människovärde nog måste multipliceras med femtio!

Eftersom dessa chefer och ledare är så framstående och upphöjda förtjänar (!) de att att få organisationens offergåvor lagda för sina fötter. Om sammanhanget bär namn som Asea Brown Boveri, Skandia eller AMF spelar egentligen ingen roll. I alltför många företag, banker, fonder, försäkringsbolag och andra institutioner har man förlorat perspektivet. Moralen har kopplats ur. Fartblindhet kallas det ibland.

Alla står de genom sina beslut bakom tanken på att supermänniskorna finns och att de finns just där hos dem, i den egna ledningen. De ideloogier som hyllar sådana tankar förkastas i teorin. Men i praktiken handlar man som om det vore sant att somliga är mycket mycket mer värda än alla andra. Girigheten blir ännu mer förfärande när man översätter den i människovärdestermer.

Nu är lön, bonus eller pension inget bra mått på vilken människosyn man har, invänder någon. Pengar och förmögenheter är inte enkelt översättningsbara i människosyn och åskådning. Må så vara. Men med löner som andra inte ens kan fantisera om kan man inte undgå att det också handlar om hur man värderar människor. Hur man egentligen ser på dem och deras värde. Människosyn kallar vi det vanligtvis.

Likalönsprincipen behöver inte vara det enda alternativet. Ansvar, utbildning, arbetstid, kompetens och många andra faktorer kan tala för att det ska finnas lönespridning. Men nog måste vi försvara vissa gränser. De där värderingsmarkörerna som när man passerar dem har följder också på tänkande och ideologi. Sådana gränsövergångar bekräftar att de övriga beslutsfattarna och makthavarna, trots ord om motsatsen, tror på övermänniskor. De försvarar dem och deras upphöjdhet. Syndfull girighet skulle man sagt förr. Avgudadyrkan kunde man i en mer religiös tid än vår ha kallat det.

Eftertanken borde ändå drabba oss alla som nu med vreda anklagelser slår ner på AMF:s pensions förre vd Christer Elmehagen och åtskilliga andra. Utpekandets finger är tveeggat. Om vi tänker efter bär denne vd, och många av de andra i upphöjelsens folk, drag av oss själva. Den som inte kan se sitt eget ansikte i de storskaligt girigas kan också lätt tro sig vara moraliskt överlägsen och ha all rätt att fördöma. Girigheten finns även i mindra skala. Den sitter inte bara i plånböcker och aktiebrev, på pensionskonton eller lönetalonger - den sitter i människors hjärtan. Och där är vi, skam till sägandes, ganska lika varandra. Men med detta sagt bör vi beslutsamt gemensamt arbeta för att övermännskoidealen störtas till marken. Och förhindra att girigheten underminerar och saboterar sammanhållningen i vårt samhälle.

Till sist kan Internationalen, idag läsas med nya ögon:
I sin förgudning avskyvärda, månn' guldets kungar nå'nsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvar rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär. Upp till kamp ...

Och för egen reflektion, inte så mycket över andras inställning som över sin egen, kan man tänka över det som psalmförfattarna skrivit:
Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt.
Ty den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och fäster sitt hjärta därvid.

Att tjäna två herrar tillika
så skilda som mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot endera bud.
Ty om man vill älska den ena
så kan man den andre ej tjäna,
men glömmer, föraktar hans ord.
(Ps 243:1-2)