Inga smulor från den rike mannens bord

Folke Heim, denna bloggs gästkrönikör skriver idag i en nostalgisk tillbakablick om Den gemensamma kakan.

För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.

Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.

Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.

Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.
Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.

De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!

Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.

Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...

Mitt namn är Folke. Folke Heim.