Till
sist blev jag inskriven på sjukhuset och avdelningen. Och först som registrerad och införd i rullorna gick
det bra att bli hemskickad. Lång dags väntan på hemfärd. Morgonen därpå skulle jag inställa mig tidigt och
fastande eftersom då skulle ingreppet ske. Slangar skulle installeras i mitt
bröst. Jag ville inte tänka på det. Nu länkade jag in i en ny fas och
utvecklingen av sjukdom och behandling lät inte hejda sig. Det var bara att låta sig svepas med.
Undersökning.
Dusch och tvätt. Operationskläder och lugnande. Ändå huttrade jag av den
spänningens köld som ibland växer till och kallas rädsla. Så upp på rullbordet
inte olikt en stor serveringsvagn. Snabbt rullades jag iväg med en packe papper
vid fötterna. När båren parkerar på operation står där en alldeles grön
människa med ett leende. I en springa där ansikte sitter syns ett gott leende.
Värme strömmar mot mig. - Hej, känner Du igen mig, säger hon glatt undrande. Jo,
det gör jag ju. Henne känner jag från förr. Då var hon ännu yngre. Visst, henne
har jag konfirmerat. Namnet är diffust för mig men hon blir lite glad över att
jag faktiskt minns henne. Det är inget mot vad jag känner. I detta främmande
land som jag beser liggande på bår är en människa vänlig och glad.
Lite
senare är det en kyrkorådsordförande som hälsar på mig och rullar mig till
ryggmärgsbedövning. Sedan blir det mesta dimmigt. Jag hänger över axlarna på en
sköterska för att de ska komma åt ryggraden med sina långa och krokiga nålar. Det gör till att börja med ont på flera ledder och
även om jag inte tuppar av är det dis och dimma och mer bedövning.
Så
kommer jag till mig på ett tvåbäddsrum med ett litet inplastat paket över
bröstet. Nu vet jag var hjärtat sitter. I mitten av värken, där det gör mest ont. Heartache har man ju hört talas om. Men det är nog ett annat slags värk som då avses. Men det går över. Av alla tillfälligheters tillfällighet visade sig min rumskamrat
också vara gotlänning. Vi hade snart pejlat in varandras släkt och boende. Det
visade sig att min nya granne var släkt med en av mina skolkamrater. Det blev
de vanliga tjugo frågor som utbyts när öbor träffas och scannar av varandras
sammanhang och släkt.
Det
räckte inte med det. När jag repat mig så blev det nu introduktion på dialysen.
Ciceron var en av dialyssköterskorna, tro det eller ej, han hade varit min äldre broders
klasskamrat, en gotlänning. Ska man behöva bli sjuk för att upptäcka gotländsk
närvaro i en blott medelstor mellansvensk stad?
Det
fanns ingen ände på det hela. En av personerna som tog hand om mig de första
dialyserna var ytlig bekant med mig men fastmer vän med mina föräldrar på
Gotland. Denna serie tillfälligheter och sammanträffanden hjälpte mig att
snabbt känna mig någorlunda hemma i en främmande miljö. Muren man måste igenom
hade en ganska bekväm port öppnad av människor som, även om de var nya just där
och då för mig, inte kändes främmande. Osynliga trådar och band kan ibland vara
nyckeln till bekvämare inslussning. Hade det inte varit Gotland hade det kunnat
vara allt möjligt annat.
Personalen
i övrigt gjorde ett heroiskt arbete för att visa tillrätta, välkomna, göra den
nya tillvaron dräglig. Inte enkelt varje dag, inte lätt att inordna sig i nya
rutiner och nya mönster. Inte för dem och inte för mig.
