Vad bråkar Ni för? Ni är ju ena fullfjädrade splittrare! Ingen vill ha söndring eller själviska lösningar. Jag såg förvånad på personen. Hon var ilsken och arg. På mig. På församlingarna som ville bevara och öka sitt självbestämmande. Jag försökte svara lugnt. Det är ju ditt sätt att beskriva ett skeende. Tänk för en stund att det ur mitt perspektiv ser annorlunda ut. Personen såg förvånad ut. Och jag förstod att hon tänkte att sanningen är bara en. Och att hon var fullständigt övertygad om att hon minsann hade rätt. Helt och fullt.
Splittring kallar du en lösning med självstyrande församlingar. Är det verkligen rimligt att kalla en stärkt lokal demokrati för
splittring? Detta att församlingsmedlemmarna får rösta fram sitt eget
kyrkoråd och att församlingen vaskar fram sin egen kyrkoherde, hur kan
det kallas splittring?
Jag såg forskande på personen. Och fortsatte bestämt. Den modell du föredrar är en där alla församlingar föses samman och massor av förtroendevalda får respass. Församlingarna förlorar sitt direkta inflytande över sin egen verksamhet! Dessutom betyder det en ökad maktkoncentration, sa jag. Man lägger oacceptabelt mycket makt i ett fåtal händer. Dessutom tvingas man omdefiniera kyrkoherderollen! Än så länge har man inte tillfredsställande presenterat och diskuterat den nya församlingssynen och dess teologi. Risken är den faktiskt inte finns. Än. Inte ens i utspädd form. Om den alls kommer lär den tas fram för att rättfärdiga ett byråkratiskt organisationsförslag. Nu vände jag mig direkt till henne. Och du snackar om splittring! Kom igen! Är det inte förslag som tvingar isär oss som ska kallas splittrande?!
Jag tystnade. Personen verkade alldeles chockerad över mitt känslosamma försvar. I mig värkte en hel hoper undringar. Var håller kyrkosynsmänniskorna hus? Var är församlingsteologerna? Kan biskoparna verkligen gilla detta? Är tiden så ur led? Varför är det så tyst?
