De senaste månaderna har knäna slitits. Och de knäppta händerna nästan fastnat i varandra. Suckarna och vädjandena till vår Herre har ständigt varit på läpparna. Det som för somliga av oss har varit en svår prövning har för andra varit framgång och triumf. Man vore okänslig för att inte uppfatta detta. Både och.
På ett sätt har processen kring kyrkans organisation pekat på att det finns en högre makt. Eller makter. Stiftet. Och kyrkomötet. På sikt kanske det kan få någon att inse att vi alla lever under sådana makters beskärm? Beskydd? Möjligen kan tron på den som står högt över alla världsliga makter därigenom gynnas?
När de egna orden tagit slut har bönboken kommit till stöd och hjälp. Allt mer har jag tänkt på kyrkan, det där huset vars stenar är vittnesbörd och teologi. Men som också representerar allt vad kyrkan är. Ur Uncommon Prayers i förra versionen av Den lilla bönboken:
O Gud, gör dörren till detta hus
vid nog att ta emot alla som längtar
efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund,
högfärd och trätlystnad.
Gör dess tröskel så slät,
att den inte blir en stötesten för barn och vilsna fötter,
men så hög och stark
att den tvingar frestarens makt tillbaka.
Gud, låt dörren till detta hus
bli en port till ditt eviga rike.
