Farväl, säger vi. Att ta ett farväl är inte ett vardagligt hälsningsord vid små uppbrott, utflykter eller resor. Farväl andas av varaktig långfärd och oceaner av tid. Man tar avsked av någon och önskar att färden ska bli trygg, gå väl, vara god.
Särskilda dagar i livet blir präglade av att man måste ta farväl. Någon är död och vi tar avsked, säger farväl. Vi lämnar inte våra släktingar och vänner till mörker och glömska. Vi överlåter dem till Gud. Till kärlekens gränslösa nu, till det ljus som är evigt.
Ingenting blir sig likt. Tillvaron förändras. Personen räknas bort ur de vardagliga rutinerna och läggs i minnets arkiv, i hågkomstens bank.
I början är det mycket påtagligt som om personen ändå finns kvar. Vanorna sitter djupt och de är mycket starka när de bärs av relationer. I vissa stunder, vid vissa tider, är det som om allt var som förut. Men så kommer insikten. Inte längre, inte mer. Hon finns inte, han är död...
Döden påminner om att ingenting är beständigt. Inte ens vi själva. Då hör jag ord som sjungs. Psalmens gamla ord. Och gör precis så. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
