Läser med intresse en understreckare i Svenska dagbladet. Den är skriven av Håkan Möller om en boken Guds återkomst av Jayne Svenungsson. Rubriken på understreckaren - Den toleranta religionens återkomst - väcker nyfikenhet. Vad är en tolerant religion och när fanns det en sådan som försvann för att just i vår tid kunna återkomma?
Ganska snart står det klart att teologin allt mer blivit en alldeles egen och introvert konstart. Visserligen skymtar i artikeln några historiska händelser, men tyngdpunkten i diskussionen av Svenungssons bok blir mera teoretisk. Teologin som skymtar sysslar mer med filosofers och teologers tänkande än med den religion som tar gestalt i vanligt kyrkoliv.
I artikeln ingress finns följande intressanta påstående: Tänkare och teologer har på nytt börjat försvara en tolerant religion mot fundamentalisterna. Tydligen når teologerna inte riktigt status av tänkare eftersom de här måste bindas samman med ett försmädligt litet och. Så återkommer de festliga uttrycken tolerant religion (obestämd form) som står i kontrast till fundamentalisterna (bestämd form pluralis). Förgäves letar jag efter den tolerant religionen i artikeln. Inte heller de förkättrade fundamentalisterna lyckas jag hitta. Men så blir man väl förmodligen särskilt politiskt skumögd av att ha tillbringat mycken tid i gudstjänstrum med dålig belysning?
Förvisso finns det exempel på vad som kallas Novalis, Schleiermachers och Schellings radikala religionsbegrepp. Särskilt kritiken av Nationalkyrkotanken som ett hinder för visionen om en öppen, universalistisk och gränsöverskridande religion och ifrågasättandet av den gränssättande kyrkan såväl som den protestantiska dogmatiken och dess bokstavsfixering. Som läsare inser jag att bara för att kritiken framfördes en gång av personer som Schelling eller Schleiermacher så petrifieras den och blir, trots sin stelnade form, till en levande sanning. Som om en gränslös, universalistisk och fritt svävande religion med synkretistiska drag ens vore möjlig och ett alternativ.
Nåväl, det är bara att läsa själv och avgöra hur slagkraftig artikeln kan anses vara. Hoppar jag till dess slutkläm lyder den: ...att historien ses i ett rättviseperspektiv i stället för i ett maktperspektiv. Inte längre den förödande illusionen om att etablera ett definitivt himmelrike på jorden, utan ett oavlåtligt strävande efter att förändra människans tillvaro till det bättre. Det är det profetiska korrektivet till all form av totalitär maktutövning.
Ser man till den kristna kyrkans historia har tanken på en gudsstat eller ett himmelrike på jorden knappast varit kyrkornas mål. Sekulära ideologier har däremot i detalj försökt upprätta sådana riken
(t ex gjorde så Stalin, Mao och Hitler). Snarare har den kyrkliga praktiken, life and work, strävat just efter att förbättra människors tillvaro genom att arbeta för mänskliga rättigheter och att bekämpa förtryck. Men artikelns slutkläm tycks upphöja en bestämd form av reformism (ständiga förbättringar) till profetiskt korrektiv. Hur värdefull kristen humanistisk aktivism än kan vara, för mig är kyrkans och min religions poäng oändligt mycket mer.
