Biskoparnas plats i kyrkan och deras uppdrag har kommit att stå i centrum för en kyrklig debatt, nu senast beroende på viljan i Härnösands stiftsstyrelse att bli av med sin biskop. Till och med Kyrkans tidning har på sin ledarsida slagit fast att biskoparna behövs i en episkopal kyrka och kan och ska inte enkelt flyttas på.
Biskoparnas uppdrag har sedan den sk demokratiska kyrkomötesreformen i början av 80-talet reducerats och förminskats. Visserligen har de säte och stämma i kyrkomötet, men är berövade sin rösträtt! Så mycket episkopal kyrka är Svenska kyrkan. Argumentet har varit att de ändå har så mycket makt genom att de sitter i läronämnden och har sitt biskopsmöte. Att de samtidigt blivit av med rollen som verkliga ledare och chefer för präster och diakoner när dessa blivit lokalanställda och underställda kyrkoråd istället för biskop, domkapitel och stiftsstyrelse (i vilka biskopen sitter ordförande).
Denna reducering av biskoparnas formella sida av ledarskapet har omvandlat dem till ideologiska personer snarare än egentliga ledare. Dessutom har det på många håll bildats stora pastorat med kontroll över ansenliga tillgångar och enorma personalresurser. Stiftet har fortsatt en roll vid fastställandet av församlingsinstruktioner och vid viss tillsyn,, t ex vid visitationer, för övrigt blir dessa pastorat relativt oberoende och behöver knappast stiftets stöd i några av sina uppgifter. Församlingarna i dessa pastorat kan däremot vara berövade en hel del av sina tidigare befogenheter och de går inte att beskriva som självstyrande längre!
Episkopaliteten i Svenska kyrkan är satt på undantag, ibland bejakat av biskopar som gärna vill slippa slitet som arbetsgivare och ansvarig för diverse personalkonflikter och -frågor. En ändringen är nödvändig om inte Svenska kyrkan fortsatt ska ha ett konstitutionellt episkopat i linje med kungens statschefsskap, något som ligger i namnet men knappast i gagnet.
