Vid Barnrättsakademins konferens om Barns rätt till andlighet den 9/12 hade jag en liten presentation med ett kyrkligt perspektiv på barnens rätt. Föredraget finns att ladda ner från hemsidan. Här min inledning:
LeClézio berättade i sin nyligen hållna Nobelföreläsning (återgiven i Svenska Dagbladet) om en liten pojke. Han sa: Priset tillägnar jag barnet som jag såg en dag på
floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en
bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser en bok
och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid
omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta
sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det
våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i
skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på
golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar
som en bror det barn (LeClézio om sig själv, min kommentar) som
jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år
skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringkort. Han
påminner oss om den mänskliga historiens två mest angelägna
problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern
och att lära alla läsa och skriva.
Frågorna om svälten och om att läsa och skriva är viktiga
rättvisefrågor, viktiga politiska frågor, men i lika hög grad andliga
frågor. Det handlar om förutsättningar för ett gott liv även i inre
mening.
Pojken, avskärmad och uppslukad av sitt läsande, gör något som
uttrycker barns andlighet, om man ska tro forskarna. Där finns ett nytt
medvetande genom det han läser, sinnena öppnar sig, samtidigt som
han helt absorberats och avskärmat sig relaterar han till något annat än
det som är han själv. Text och berättelse blir ett med honom, en slags
enhetsupplevelse, släkt med det som mystikerna vittnar om.
Det gäller andliga frågor eftersom kampen mot svälten och
alfabetisering inbegriper värderingar och förmåga till empati, öppnar
för det kollektiva allmänmänskliga, för samhörighet och gemenskap.
Man förmår se sig själv i andra och kan göra andras situation till sin
egen.
Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och
Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:5) På grekiska står där idou ho
anthropos – ”se, människan”. Jesus står med en hånande krona av
törnen. Kung eller gudomlig – nej ni ser väl att det där är en
människa?!
I Jesus upptäcker Pilatus människan, den förnedrade, en representant
för alla människor. Ecce homo, uttrycket i den latinska översättningen
Vulgata, understryker att i Jesus blir människan synlig. Och där kan
flyktingen, fången, den homosexuelle, eller alldeles särskilt barnet, bli
påtagligt närvarande. I Jesus ser vi människan.
Berättelsen om Jesu födelse är på ett plan skildringen av undret då ett
barn föds. På ett annat plan förtäljer texten om Gud som i barnet blir
till människa, det vi kallar inkarnation. Konkret lägger sig Gud, den
upphöjt helige, i mänsklighetens famn och lockar redan från början
fram en gränslös kärlek…och möter ett stort hat (kung Herodes och
barnamorden). Den nyfödde Jesus tvingas snart att dela villkor med
världens alla flyktingar...
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Här (från Dagen) några fler röster om barns rätt till andlighet!
