Feta pastorat hörde man talas om. Där kunde prominenta präster husera och bli både omfångsrika och extra förmögna. De magra pastoraten var lågstatusplatser med skraltig ekonomi. I utjämningens tider motverkas delvis detta förhållande. Märkligt nog har pastoratsreformen inneburit att man kan ta från de rika och ge åt de fattiga.
De stora och folkrika församlingarna med god ekonomi kan inom storpastoratet finansiera de icke bärkraftiga. Istället för församlingssammanslagning har de fått plats i storpastoratet och där får de fortsätta verka som enheter. En Robin Hood-effekt av reformen innebär att de som betalar in kyrkoavgift i de mycket små och magra församlingarna får ut mycket mer än de betalat för. De stora församlingarna blir av med resurser och de små subventioneras. De sista ska bli de första även i detta avseende?
Nog kan det se ut som en god gärning att behålla de små församlingarna men i längden kan inte landsbygden som avfolkas fortsätta leva fett på de facto magra inkomster. En församling som ser sina resurser bekosta både verksamheter och betydande personalgrupper i icke bärkraftiga församlingar kan inte ta initiativ för att bryta sig loss. I pastoratsreformen gick ägandet av fastigheter och kontrollen över ekonomin över till pastoratet. Det som generationer slitit och släpat för att bygga upp kontrolleras nu av pastoraten.
KO: Kap 37, 6 a § Stiftsstyrelsen beslutar om bildande, ändring och upplösning av pastorat om inte annat framgår av 7 och 7 a §§. (SvKB 2017:18).
Dessutom gäller: 8 § I ett ärende enligt 6 § första stycket eller 6 a § ska stiftsstyrelsen göra den utredning som behövs. Församlingar och pastorat ska lämna uppgifter och i övrigt i skälig omfattning hjälpa till i utredningsarbetet, om stiftsstyrelsen begär det. Vid utredningen ska stiftsstyrelsen samråda med berörda församlingar och pastorat samt med domkapitlet.
11 § Fördelningen av tillgångar och förbindelser ska grundas på vad som är ändamålsenligt och skäligt. Församlingarna och pastoraten får träffa en överenskommelse om hur fördelningen ska göras.
En enskild församling kan knappast få till stånd en frigörelse från ett storpastorat. Makten att förändra ligger hos stiftsstyrelsen. Kyrkofullmäktige kan besluta om ändrad församlingsindelning i pastoratet med godkännande av stiftet. Sådan förändringar gör naturligtvis planer på att bryta sig loss omöjliga. Det borde finnas en rätt för församlingar som ser sig utnyttjade och ständigt förfördelade att ta initiativ så att stiftet måste utreda möjligheterna. Men hur skulle det alls bli möjligt som kyrkoordningen ser ut idag? Stiftsstyrelsen som godkänt storpastoratet lär inte låta en bärande del bryta sig loss. Pastoratet som ser möjligheter att finansiera de icke bärkraftiga församlingarna lär aldrig vilja gå miste om kassako-församlingar, de som förr beskrevs som feta. Nu för tiden är det feta endast beroende på många kyrkotillhöriga som betalar sin kyrkoavgift.
Summa summarum: det är i praktiken omöjligt för en församling att bryta sig ur och loss från ett storpastorat. Men det var kanske så man faktiskt ville ha det från politisk och nationell nivå som såg till att storpastoraten blev till?!
