Jag fortsatte att stirra in i spegeln. Då kände jag igen personen. En nära släkting. Mycket nära får jag säga I spegelglaset betraktades jag av Gustaf Karlsson! Så heter inte jag. Om det var jag övertygad. Gustaf Karlsson var en annan. En historiens blinkning. En skräddarmästare i min spegel! Tidigt en morgon.
Hej, på dig Gustaf, sa jag. Något ska man väl säga. Inte bara gapa och stirra frågande. Så sa jag. Som aldrig någonsin vågat tilltala honom så. I min barndom. Då var det morfar Gustaf jag sa. Han var låghalt sedan barndomen då hans mor, sades det, hade tappat sitt spädbarn i golvet. Sedan dess kunde han aldrig gå utan att vagga. Trots stora påbyggnader under ena skon.
Han föddes 1885 i Agunnaryd i Småland. Erkänner jag det kommer jag inte att betraktas som gute utan enbart som simpel gotlänning. Så kan det gå. Istället lär kommentarerna hagla. Nu förstår vi, kommer man att säga. Allt samlande och gnetande. Varifrån det kommer. Småländskt påbrå. Som tur är var hans hustru Agnes Selinda Ottilia född på Gotland. Så några rötter finns i alla fall.
Nä du, Gustaf, sa jag. Här kan vi inte stå. Dags att sätta igång. Varpå jag tvättade ansiktet och vattenkammade mitt böljande hårsvall. Vi ses väl snart igen, ropade jag över axeln. Och gick för att åtminstone för några timmar infinna mig på en arbetsplats.
