En sida av den politiserade kyrkan som sällan eller aldrig berörs gäller biskopsvalen. Vare sig det var före eller efter det att regeringen inte längre skulle utnämna biskopar (en av 3 föreslagna) utan kyrkostyrelsen skulle bekräfta den som vunnit biskopsvalet så har partierna varit aktiva. Särskilt betydelsefullt har det då vari att ha en partiapparat som kunnat bistå för att förmedla vilken kandidat partiet satsat på. Sällan har det lyckats att hemlighålla vem partiet valt att satsa på. Budskapet har gått runt i stiftet och nått förtroendevalda på församlingsnivå, ja till och med präster som varit engagerade i det stora partiet har tidigt fått kännedom om vilken kandidat som skulle lyftas fram.
I allt tal om 68-vänstern i Svenska kyrkan har detta glömts bort. Små grupper av sympatisörer med en radikal politisk vänster har aldrig nått några större framgångar. Det har partiväsendet sett till, det partiväsende som haft ett omfattande inflytande i kyrkans inre organisation, som t.ex. i biskopsvalen. I dessa val har socialdemokraterna ofta fungerat som "kungamakare". Vid något tillfälle har frågan om blivande biskop lämnats öppen, men allt som oftast har det kampanjats för en bestämd biskopskandidat. Först och främst inom partiet, men även i kontakt med andra.
Det fria valet har aktiva korporationer (partier, fackföreningar m fl) som agerar i bakgrunden, vilket inte är förbjudet, men som borde synliggöras istället för att ske bakom kulisserna. Särskilt transparent är det inte även om det inte heller sker totalt fördolt. Omvärlden vet om detta oftast ingenting.
