De senaste dagarna har det inte gått som förutspått vad
gäller längdskidåkning. Skidexperter och sportjournalister har unisont låtit
som På spåret: Vart är vi på väg? Uppenbarligen neråt i resultatlistorna. Att
det bidrar till pessimism och besvikelse hemmavid är tydligt. Landslagets
misslyckande blir till mitt eller vårt eget.
I politiken är det inte så väsensskilt. Moderatledningens
flört med högerextremerna möter motstånd och fanflykt. Moderata
kommunalpolitiker skakar uppgivet på huvudena och undrar: Vart är vi på väg?
Socialdemokraterna har de inte enklare med sin helt insnävade invandringspolitik.
Inte heller tycks entusiasmen stor för att sätta unga kriminella i husarrest,
en omvänd no-go-zon. Många i det partiet undrar verkligen: Vart är vi på våg?
De senaste veckorna har det stora landet i väster fått en
hel värld att låta som programledarna i frågeprogrammet På spåret. Inga, inte
ens ledningen i USA tycks veta vart de är på väg. Det svajar och läcker,
spretar och krackelerar. Osäkerheten om resans mål i de Förenta staterna gör det
oklart i resten av världen åt vilket håll det lutar.
Svenska kyrkan med politiker i dess allra högsta topp verkar
också vilsen i en osäker tid. Vart är musiken i liturgin på väg undrar många
som försökt följa handboksarbetet. Och vart är kyrkan egentligen på väg med sin
naiva tilltro till centralisering och stora enheter. Lokalt inflytande är
knappast det mål man inriktar sig på.
Kyrkans kärnverksamhet har länge stått tillbaka för
underhåll av fastigheter, maskinpark och organisationsöversyner och
förändringar. Varje människas existentiella fråga hamnar under lager av
flödesscheman och organisationskartor. Är kyrkan stadd på den väg som till
himla bär, undrar en och annan. Men i kyrkan säger nästan ingen: Vart är vi på
väg. Möjligen utbrister de i ett lågmält: Quo vadis?
