Vart är vi på väg?

De senaste dagarna har det inte gått som förutspått vad gäller längdskidåkning. Skidexperter och sportjournalister har unisont låtit som På spåret: Vart är vi på väg? Uppenbarligen neråt i resultatlistorna. Att det bidrar till pessimism och besvikelse hemmavid är tydligt. Landslagets misslyckande blir till mitt eller vårt eget.

I politiken är det inte så väsensskilt. Moderatledningens flört med högerextremerna möter motstånd och fanflykt. Moderata kommunalpolitiker skakar uppgivet på huvudena och undrar: Vart är vi på väg? Socialdemokraterna har de inte enklare med sin helt insnävade invandringspolitik. Inte heller tycks entusiasmen stor för att sätta unga kriminella i husarrest, en omvänd no-go-zon. Många i det partiet undrar verkligen: Vart är vi på våg?

De senaste veckorna har det stora landet i väster fått en hel värld att låta som programledarna i frågeprogrammet På spåret. Inga, inte ens ledningen i USA tycks veta vart de är på väg. Det svajar och läcker, spretar och krackelerar. Osäkerheten om resans mål i de Förenta staterna gör det oklart i resten av världen åt vilket håll det lutar.

Svenska kyrkan med politiker i dess allra högsta topp verkar också vilsen i en osäker tid. Vart är musiken i liturgin på väg undrar många som försökt följa handboksarbetet. Och vart är kyrkan egentligen på väg med sin naiva tilltro till centralisering och stora enheter. Lokalt inflytande är knappast det mål man inriktar sig på.

Kyrkans kärnverksamhet har länge stått tillbaka för underhåll av fastigheter, maskinpark och organisationsöversyner och förändringar. Varje människas existentiella fråga hamnar under lager av flödesscheman och organisationskartor. Är kyrkan stadd på den väg som till himla bär, undrar en och annan. Men i kyrkan säger nästan ingen: Vart är vi på väg. Möjligen utbrister de i ett lågmält: Quo vadis?