Artikel 7 borde varje anställd och varje förtroendevald i Svenska kyrkan kunna utantill. Nöjer man sig med att säga artikel 7 så börjar räkneverket snurra och man tänker att det skulle kunna vara ett bud i dekalogen eller en artikel ur deklrationen om mänskliga rättigheter, ja, kanske något ur barnkonventionen?
Det som avses är en artikel om kyrkan och den står i den Augsburgska bekännelsen. En text som inte bara ett dokument bland andra utan som tillhör Svenska kyrkans bekännelse och därför har en betonad och framhävd betydelse. Fast kanske skulle man idag använda ett tempus för förfluten tid eftersom den kyrkosyn som där hålls fram är så lite hävdad och omfattad.
Artikeln inleds med orden:
Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilken evangelium förkunnas och sakramenten rätt förvaltas...
Här är kyrkan något annat än en formell organisation eller förening. Uttrycket de heligas samfund är hämtat ur den Apostoliska trosbekännelsen. I Lilla katekesen frågar Luther: Varför kallas kyrkan de heligas samfund?
Kyrkan kallas de heligas samfund, emedan endast de människor är hennes rätta medlemmar, som äro helgade i en rätt tro. Sedan anförs två bibelstäällen: Rom 8:9 och 2 Tim 2:19.
Det är många år sedan jag var med om att frågan diskuterades. Då anfördes uppfattningar om den synliga och den osynliga kyrkan för att lösa folkkyrkans breda anslag där man kan vara med alldeles oavsett tro och livsåskådning. Det blev ju problematiskt att hävda att alla skulle med oavsett ro och åskådning bara man erlagt medlemsavgiften (på den tiden hette det kyrkoskatt). Andra menade att man inte skulle bekymra sig om sådant eftersom det låg på Guds domän och eftersom Gud kan avgöra vem som är salig och har tro. Inte ens vid de tillfällena anfördes Luther eller luthersk kyrkosyn eftersom de nordiska folkyrkorna seglat vidare med sina nationella lösningar.
Men det kan så här i reformationsminnestider finnas skäl att på nytt närma sig frågan om kyrkosyn. Särskilt som storskaligheten flyttat gränser och makt högt upp i apparaten kyrkan. Det har ibland sgats att kyrkan har en bekännelse och därför kan man vara med även om man inte själv ser sig som kristen eller själv vill vara kyrka. Kyrkotillhörig uppfattas som något kvalitativt annat.
Även om kyrkan har en bekännelse så är det kyrkans människor som tror. De som är helgade i en rätt tro. Och kyrkan är där Ordet förkunnas och sakramenten rätt förvaltas, vilket inte sker på nationell nivå. De är fortfarande kyrkan, vilket betyder församlingarna, som ska fira gudstjänst. Det är där det förkunnas och undervisas, missioneras och det är där diakonin verkar.
Den här artikeln behöver dammas av gång på gång, i en nationalkyrka, där det viktigaste tycks vara att nerhala sin kyrkoavgift.
SvaraRaderaUnder sin tid poängterade bp. Bertil Gärtner detta, men fick ofta göra det för döva öron.