En nattlig migränliknande huvudvärksattack tvingade mig upp ur sängen. Nu var det flera år sedan sist. Svår huvudvärk har jag lärt mig uthärda genom att vanka runt i lägenheten, oftast nattetid. Efter några timmar går det över. Fram på småtimmarna föll jag i sömn och drömde att jag hade huvudvärk.
Men under lunkandet genom lägenhetens rum trängde nattens ljud in i lägenheten. En ambulans i fjärran. Några skrålande unga mäns ansträngda röster. Enstaka bilar på väg någonstans.
Ljuden berättade om en tillvaro som fortgår när andra sover. Överallt finns vakna och vakande människor. Somliga oroligt vandrande av och an i väntan på att någon, kanske en ung människa, ska komma hem. Flera befinner sig sittande framför telefonen i avvaktan på ett livsavgörande samtal. Varför ringer det inte? Här och där människor som jämrar sig när värken sätter in. På sjukhuset alldeles härintill febril verksamhet för att rädda liv. Och vakande ögon fästa vid livsuppehållande apparatur.
Gode Gud, var nära alla dem som inte kan eller får sova. Var med dem som vakar. Och hos dem som all den nattliga oron gäller.
