Med föraktfulla ord om ”den
finkulturella elitens godkännande” och om ”frestelsen att söka kickar hos denna
elit” avfärdar Helena Myrstener den kyrkohandbokskritik som levererats från
akademiernas håll. Kyrkan ska istället lita på sin kontaktyta och sin egen ”teologiska
och kontextuella tolkning av samtiden, menar Myrsten. Hon skriver som om det
fanns en gemensam kontaktyta, likartad och uniform, över hela landet eller en
enda kyrkans teologi och tolkning av samtiden. Diskussionen om kyrkohandboken
och liturgin avslöjar att denna enhet och gemensamma syn inte är så enhetlig
och gemensam.
Konflikterna kring
kyrkohandboken har förtagit glädjen, skriver Helena Myrstener. Tröttheten har
kommit istället och ”gudstjänstglädjen är borta”. Sedan fortsätter skribenten
tycka att kampen mot förslaget ”riskerar att smutsa det finaste vi har”. Så
enkelt kan man med några korta ord placera seriös och allvarligt menad kritik i
skamvrån som något som smutsar ner! Frihet att diskutera och att försvara vissa
gudstjänstens traditionella uttryck viftas bort som smuts!
Helena Myrstener väljer den
relationella aspekten när hon beskriver gudstjänsten. Men gudstjänstfirarna kommer
samman för att söka Guds vilja i Ordet och förkunnelsen och för att förvalta
sakramenten på Guds uppdrag och instiftelse. Då blir detta att i gudstjänsten
experimentera med sin relation eller terapeutisk pröva sina egna tilltal något
totalt underordnat. För Myrstener kan väl inte gärna vilja hävda att
gudstjänsten är ett laboratorium för Guds fortgående utprovning av
formuleringar och tilltal?
Myrstener menar att detta att "leva med det icke-perfekta" inte i sig behöver betyda att det på något
sätt ska slarvas med musik, språk och formuleringar. Kritiken mot förslaget har på många håll handlat just
om att det slarvats med musik, språk och formuleringar och
därmed också med kyrkans tro, bekännelse och lära.
Att man haft svårt att lyssna
och ta till sig kritiken avslöjar att det inte är så väl beställt med den
berömda demokratin och kyrkliga mångfalden. Ville man se till att olika grupperingar
och spirituella traditioner i kyrkan skulle ha plats att leva där borde man på
ett annat sätt tillgodose dessa kritiska synpunkter.
Beroendet av samtidens
värderingar, som Myrstener hyllar, kan säkert kännas befriande under vissa
omständigheter. Men det är ganska oroande att vindkantringar kan komma fortare
än man anar och då måste man kunna svara för vad samtidens värderingar
egentligen är – tillfälliga opinioner som kan ändras. Striden gäller inte så
mycket firandet av den "rätta" gudstjänsten, som Myrstener försöker hävda, utan
rätten att få fira en gudstjänst i den apostoliska tron som hör samman med den
världsvida kristna kyrkans liturgiska arv och tradition. När den möjligheten
begränsas eller vattnas ur är det fara å färde. Då lämnar Svenska kyrkan sitt
evangelisk lutherska arv som är grundat på uppenbarelsen i Guds ord med
betoningen av gudstjänstens essens och betydelse: Ordet, förkunnelsen och
sakramenten.
Dessutom ska alla tydligen
känna glädje i uppbrottet från det invanda och igenkänning blir plötsligt något
icke önskvärt, om man ska tro Myrstener. Därmed byter man grundidé för
gudstjänsten som ju bygger på igenkänning av Evangeliets befriande budskap och på igenkänning av Kristus frälsande gärning och igenkännandet av syndabekännelse
och förlåtelse som ges.
Läs Helena Myrsteners artikel i Kyrkans tidning.
