Många som har frågor av kritisk natur inför placeringen av
pridemattor i kyrkor har sagt att de lagt av innan frågorna och invändningarna
ens hunnit formuleras. Somliga har bara tystnat och några begränsar sitt deltagande
i gudstjänster och låter det bli deras tysta sätt att hantera situationen.
Den starka glädje som tillskyndarna av pridemattan i Örebro
uttrycker över 36 000 likes på Facebook, ett slags instämmande genom
tecknet tummen upp, är begriplig men knappast något att bygga sitt agerande på.
Att bli uppskattad och populär kan vara viktigt men är sällan det som svarar på
frågor om vad som är riktigt, bra eller nödvändigt. Vokabulären och den
triumferande tonen som kyrkliga företrädare torgför gör också att eventuella
invändningar framstår som oupplysta, bakåtsträvande, omoderna och blir till
konservativa motkrafter
Argumentationsläget blir som så ofta förr mest svartvitt, är
du för eller emot. Några skäl eller motiv som kan diskuteras i lugn och ro får
inte plats. Vi har fått en skiljelinje, en vattendelare eller ett vägskäl. Här
kan får och getter skiljas åt. Fåren, som tänker rätt och getterna som tänker
fel tvingas isär, går åt olika håll.
Behöver kyrkorummen mattor med hbtq- och priderörelsens grälla
färger? Finns det några mera genomtänkta teologiska motiv och skäl eller är
mattorna i Härnösand och Örebro och en regnbågsjesus i Visby mera ett
statement? Ett ställningstagande för en grupp eller rörelse som varit förföljd
och förtryckt? Eller tänker man sig detta som varaktiga och permanenta inslag i
kyrkorummets utformning?
Den som ser på reaktionerna på införandet av mattor eller
andra regnbågsföremål i kyrkorummen som en solidaritetshandling med pride och
hbtq-rörelsen får oss som ifrågasätter sådana utsmyckningar att framstå som om vi
därmed på alla tänkbara sätt är mer än motståndare till samma rörelse. Som om
vi tog avstånd från eller bekämpade homosexualitet. Så motas man av debattläget
och stämningarna in i ett hörn där man vare sig vill stå eller höra hemma. Men
kritisk till fenomenet är jag likafullt.
Detta att lägga in mattor med färger för en särskild grupp innebär ju att man fortsätter att trampa gruppen under fötterna. Hur tänkte ni nu, undrar jag? Men sådana invändningar gäller inte, verkar det som. Sådan respekt tillmäts bara riktiga flaggor och verkliga symboler?
Lyfter man fram en grupp, vilket sker här, framför alla
andra, är det inte möjligt att hävda att man därmed uttryckt sin samhörighet
och solidaritet med alla andra förföljda och förtryckta. Det partikulära ställningstagandet
innebär inte något som har generell eller universell räckvidd. Mellanösterns kristna
minoriteter omfattas inte av sådana regnbågsföremål. Den ständiga strömmen av
flyktingar till Sverige från världens alla hörn blir knappast uppbyggda och
inkluderade. Inte heller lär vårt lands romer känna sig styrkta eller inneslutna.
Grupp efter grupp som behöver vår solidaritet och vårt ställningstagande tvingas
mer i bakgrunden när kyrkorummet blir omgjort till ett rum för regnbågsföremålens
partikulära och partiska statements.
Svenska kyrkan har gjort ett stort nummer av sitt engagemang
för skapelsen och en hållbar utveckling. Inte heller det ställningstagandet har
manifesterats av att man försökt addera föremål till kyrkorummet. Inga
världskartor eller jordglober har fått plats.
Predikningar och förbön är församlingarnas vanliga sätt att
agera i kyrkorummet när man vill ta ställning för något. Det lämnar fältet
någorlunda öppet för att ha sin egen avvikande hållning just därför att
uttrycket är tillfälligt och för stunden. Inte sällan förstärks sådana
ställningstaganden genom kollekter eller solidaritetshandlingar i vardagen.
Vilket ändå ger en öppning för att tänka annorlunda. Men inför en ständigt
närvarande ropande och färgsprakande matta är utrymmet för dissidenter oerhört
begränsat. Det blir nästan till ett gilla det eller ge dig av.
Kyrkans traditionella budskap om värdet av trohet i
relationer och om livsvaraktiga relationers betydelse har såvitt jag kan bedöma
också kommit i skymundan och fördunklats. Oavsett sexuell läggning är väl äktenskap,
trohet och varaktiga relationer något kyrkan värnar? Om det talas det inte så
högt längre. Men det har kanske inte funnits tid till att lyfta den tematiken?
Med tanke på hbtq-rörelsens styrka och politiska genomslag
är situationen förändrad. Attityderna ändras. Vilket inte betyder att varje
människa ännu har ändrat beteende och uppför sig tolerant och kärleksfullt mot
sina medmänniskor oavsett sexuell läggning. Hatbrott och mobbing, som tidigare
låg i medieskugga, tar alla viktiga aktörer politiskt och religiöst avstånd
ifrån. Det finns anledning för en kyrka att tala tydligt i sådana frågor. Men vad
händer när fokus flyttas till någon ny grupp? Vilket kommer att ske.
Förändringens vind kommer att låta aktersegla även denna rörelse. Ska
pridemattorna då ligga kvar som historiska lämningar? Steget att gå från tydlig
solidaritet till att belamra kyrkorummet med partiska föremål borde vara långt,
mycket långt.
