Permanenta pridemattor?

Många som har frågor av kritisk natur inför placeringen av pridemattor i kyrkor har sagt att de lagt av innan frågorna och invändningarna ens hunnit formuleras. Somliga har bara tystnat och några begränsar sitt deltagande i gudstjänster och låter det bli deras tysta sätt att hantera situationen.  

Den starka glädje som tillskyndarna av pridemattan i Örebro uttrycker över 36 000 likes på Facebook, ett slags instämmande genom tecknet tummen upp, är begriplig men knappast något att bygga sitt agerande på. Att bli uppskattad och populär kan vara viktigt men är sällan det som svarar på frågor om vad som är riktigt, bra eller nödvändigt. Vokabulären och den triumferande tonen som kyrkliga företrädare torgför gör också att eventuella invändningar framstår som oupplysta, bakåtsträvande, omoderna och blir till konservativa motkrafter

Argumentationsläget blir som så ofta förr mest svartvitt, är du för eller emot. Några skäl eller motiv som kan diskuteras i lugn och ro får inte plats. Vi har fått en skiljelinje, en vattendelare eller ett vägskäl. Här kan får och getter skiljas åt. Fåren, som tänker rätt och getterna som tänker fel tvingas isär, går åt olika håll.  

Behöver kyrkorummen mattor med hbtq- och priderörelsens grälla färger? Finns det några mera genomtänkta teologiska motiv och skäl eller är mattorna i Härnösand och Örebro och en regnbågsjesus i Visby mera ett statement? Ett ställningstagande för en grupp eller rörelse som varit förföljd och förtryckt? Eller tänker man sig detta som varaktiga och permanenta inslag i kyrkorummets utformning?

Den som ser på reaktionerna på införandet av mattor eller andra regnbågsföremål i kyrkorummen som en solidaritetshandling med pride och hbtq-rörelsen får oss som ifrågasätter sådana utsmyckningar att framstå som om vi därmed på alla tänkbara sätt är mer än motståndare till samma rörelse. Som om vi tog avstånd från eller bekämpade homosexualitet. Så motas man av debattläget och stämningarna in i ett hörn där man vare sig vill stå eller höra hemma. Men kritisk till fenomenet är jag likafullt.

Detta att lägga in mattor med färger för en särskild grupp innebär ju att man fortsätter att trampa gruppen under fötterna. Hur tänkte ni nu, undrar jag? Men sådana invändningar gäller inte, verkar det som. Sådan respekt tillmäts bara riktiga flaggor och verkliga symboler?

Lyfter man fram en grupp, vilket sker här, framför alla andra, är det inte möjligt att hävda att man därmed uttryckt sin samhörighet och solidaritet med alla andra förföljda och förtryckta. Det partikulära ställningstagandet innebär inte något som har generell eller universell räckvidd. Mellanösterns kristna minoriteter omfattas inte av sådana regnbågsföremål. Den ständiga strömmen av flyktingar till Sverige från världens alla hörn blir knappast uppbyggda och inkluderade. Inte heller lär vårt lands romer känna sig styrkta eller inneslutna. Grupp efter grupp som behöver vår solidaritet och vårt ställningstagande tvingas mer i bakgrunden när kyrkorummet blir omgjort till ett rum för regnbågsföremålens partikulära och partiska statements.

Svenska kyrkan har gjort ett stort nummer av sitt engagemang för skapelsen och en hållbar utveckling. Inte heller det ställningstagandet har manifesterats av att man försökt addera föremål till kyrkorummet. Inga världskartor eller jordglober har fått plats.

Predikningar och förbön är församlingarnas vanliga sätt att agera i kyrkorummet när man vill ta ställning för något. Det lämnar fältet någorlunda öppet för att ha sin egen avvikande hållning just därför att uttrycket är tillfälligt och för stunden. Inte sällan förstärks sådana ställningstaganden genom kollekter eller solidaritetshandlingar i vardagen. Vilket ändå ger en öppning för att tänka annorlunda. Men inför en ständigt närvarande ropande och färgsprakande matta är utrymmet för dissidenter oerhört begränsat. Det blir nästan till ett gilla det eller ge dig av.

Kyrkans traditionella budskap om värdet av trohet i relationer och om livsvaraktiga relationers betydelse har såvitt jag kan bedöma också kommit i skymundan och fördunklats. Oavsett sexuell läggning är väl äktenskap, trohet och varaktiga relationer något kyrkan värnar? Om det talas det inte så högt längre. Men det har kanske inte funnits tid till att lyfta den tematiken?     

Med tanke på hbtq-rörelsens styrka och politiska genomslag är situationen förändrad. Attityderna ändras. Vilket inte betyder att varje människa ännu har ändrat beteende och uppför sig tolerant och kärleksfullt mot sina medmänniskor oavsett sexuell läggning. Hatbrott och mobbing, som tidigare låg i medieskugga, tar alla viktiga aktörer politiskt och religiöst avstånd ifrån. Det finns anledning för en kyrka att tala tydligt i sådana frågor. Men vad händer när fokus flyttas till någon ny grupp? Vilket kommer att ske. Förändringens vind kommer att låta aktersegla även denna rörelse. Ska pridemattorna då ligga kvar som historiska lämningar? Steget att gå från tydlig solidaritet till att belamra kyrkorummet med partiska föremål borde vara långt, mycket långt.