Hjälparen skall sändas, löd budskapet i söndags. Jo, man tackar och känner glädje! Det är inte en minut för tidigt, eller säger man för sent? En Hjälpare tycks inte bara jag utan många behöva. Kanske inte det som Hjälparen utlovad i Nya Testamentet var tänkt som, men i alla fall...
En verklig hjälpreda skulle kunna leda oss att ta itu med våra kyrkliga kalendrar. Ja, inte med kyrkoåret just, utan med våra personliga almanackor. Svartklottrade, överfulla av möten, bodgetmöten, projekt, deadlines då saker skulle varit avklarade. Tidsandan! Ja inte många tycks hinna hämta andan.
Help, sjöng The Beatles, med insikt om att man kan behöva luta sig mot andras förmågor och kompetenser.
Help! I need somebody
Help! not just anybody
Help! you know I need someone
Help!
Help me if you can I’m feeling down
And I do appreciate you being round
Help me get my feet back on the ground
Won’t you please please help me?
Jag har vänner som klagar på att alla deras goda föresatser att begränsa mötena har kommit på skam. Det är som med det papperslösa samhället. Vi gör fler dokument på papper idag eftersom de är lättare att framställa. Och ju bättre hjälpmedel som uppfinns desto mer ökar vi kapaciteten. Trots att det är svårt att få till tider för möten, står de högt i kurs.
Vi lägger till mer papper, fler rapporter och fler sammanträden och planeringstillfällen. Vi är strängt upptagna. Vi pratar ju med varandra. Världen får vänta.
Varje ny grej blir som en tilläggstjänst. Som med medier. Inget tycks försvinna eller läggas ned. Vi adderar en sak till och ett möte därtill.
Tacka vet jag rödpennor! Med dem kan bockar sättas i kanten och de kan utradera omöjliga planer. Så jag köper ett tjog och ger åt mina upptagna kamrater. Och illusionen uppstår att jag minsann vet hur man gör. Fiffigt!
