Karin Rubenson skriver synnerligen klokt i Kyrkans tidning om att: Det finns mer än ett sätt att göra rätt med barn. Det fick igång tankarna kring den lilla debatt som varit om barn och gudstjänst. Själv har jag svårt att förstå dem som menar och tror att barn inte kan ha glädje av en liturgisk gudstjänst med en del gregorianik. Deras erfarenheter skiljer sig förstås från mina. Vid ett flertal tillfällen har barn med entusiasm och inlevelse sjungit med i församlingens partier i Kyrie, Gloria, Sanctus och Agnus Dei, för att ge några exempel. Har de bara fått vara med så pass att de kunnat lära sig melodierna blir det oftast så fint. De kan i liturgiska gudstjänster sjunga i kör, bära ljus och ikoner och mycket mera. När barn deltar på många sätt i församlingens gemensamma gudstjänst representerar och återspeglar det församlingens mångfald.
Barn i en skola i Sandviken tvingas snart flytta till en stor och lågpresterande skola. En win-win-situation påstår en beslutsfattare. De invandrade barnen får lära av de nytillkomna svenska och tvärtom, sägs det. Föräldrarna är oroliga och upprörda. Liknande situationer har inträffat både nu och då. Inte enda gång har jag hört att någon åberopat barnkonventionen som ska se till att skydda barnens bästa. Är denna flytt uttryck för omtanken om barnens bästa? Av någon anledning skorrar de triumferande rösterna falskt när de trumpetar ut det förträffliga som nu ska ske. Man kan göra rätt på fler än ett sätt, men betänk, det finns åtskilliga sätt att göra fel.
